Det blev ännu en hätsk debatt i Uppsalas kommunfullmäktige om spårvägen.
I måndags antog kommunpolitikerna detaljplanen för den sträcka som omfattar brobygget över Årike Fyris (den så kallade Ultunalänken) till och med järnvägsstationen i Bergsbrunna. Det föranleddes av en lång och spänstig debatt.
Jag återkommer strax till den, men först en utblick.
I Sverige rasar just nu en annan infrastrukturdebatt, om landets havererade tågsystem.
I decennier har regering efter regering duckat satsningar på underhåll av järnvägarna och skjutit frågan framför sig till nästkommande styre. Mandatperioderna går. Tills det inte går att ducka längre.
Hur kunde det bli så här? Varför går inte tågen i tid, i ett av världens rikaste länder?
Räls och annan infrastruktur är dyrt.
Järnvägens så kallade underhållsunderskott beror på att ingen regering har velat ge större delen av budgetens reformutrymme till sådant som ger resultat tidigast nästkommande mandatperioder. Dels blir det svårt att genomföra de vallöften man gått till val på. Dels kommer väljarna klaga över att pengarna inte flödar till andra välfärdsområden som också behöver dem.
Som upplagt för folkligt missnöje – och att inte bli omvald.
När rälsen väl är färdigrustade riskerar man dessutom se sina politiska motståndare få äran för satsningarna. Ingen har vågat ta den risken. Så nu står vi här med tåg som inte går som de ska.
Om bara någon politiker under alla dessa år hade haft modet att ta impopulära, kostsamma beslut för Sveriges infrastruktur hade det inte behövt bli så här.
Så tillbaka till Uppsala kommunfullmäktige.
UNT:s ledarsida har många gånger pekat på alla risker med det dyra spårvägsprojektet.
Projektet har ”blivit ett ljus som brinner i båda ändar”, som Kristian Ljungberg (M) sade på fullmäktige. I ena änden har kostnaderna ökat extremt mycket. I andra änden brinner också intäkterna, på grund av den minskande befolkningsprognosen. Vem ska bo i de sydöstra stadsdelarna?
Spårvägsmiljarderna hade också kunnat göra stor nytta på annat håll.
Det är uppenbart att välfärden behöver stärkas, inte minst i skuggan av den organiserade brottsligheten som slukar ungdom efter ungdom. I det förebyggande arbetet behövs bland annat att förskolor och skolorna klarar sitt kompensatoriska uppdrag, att staden präglas av trygghet och tillit samt att alla Uppsalabor känner hopp inför framtiden.
Att säkra kommunens kärnuppdrag är också viktig infrastruktur.
Där har oppositionen rätt.
Men det finns också något med Erik Pelling (S) med fleras beslutsamhet om att spårvägen måste bli av. För gudarna ska veta att kritiken haglar mot dem. Få kommunala frågor väcker så mycket känslor och engagemang hos Uppsalaborna som spårvägen. Ändå står Pelling pall mot motståndet. Är det arrogans? Prestige? Eller något annat?
På väg hem från stadshuset i måndags slår det mig vad det kan vara.
Kanske just det där modet, att fatta obekväma beslut om dyr infrastruktur, i stället för att skjuta problemet framför sig till kommande styren?
Det är nog i alla fall självbilden.
Oppositionen vill att valet 2026 blir ett val om spårvägen. Då faller domen.
Det lär fortsätta tvistas om skattepengarna verkligen måste gå till spårväg, eller om andra mindre kostsamma val vore bättre.
Att Pelling köpte sig makten genom avtalet med UP var inte snyggt. Inte tricksandet med kommunstyrelsens utformning heller. Men framför allt var det osmart.
Är det verkligen modigt att med en knapp majoritet baxa igenom ett miljardprojekt, i stället för att söka brett samförstånd i fullmäktige för en annan lösning? Sprida risken, så att säga.
För om något är alla överens: fyrspåren mellan Stockholm och Uppsala behövs.
Och det kräver infrastruktursatsningar i Uppsala kommun.