Nationalekonomer kan understundom se lösningar på problem som för de flesta andra ter sig som kontraintuitiva. Utsläppsrätter för att minska växthusgaser till exempel. EU-kommissionen förhandlar just nu om att höja priset på utsläpp framför allt för bilar, byggprojekt och flyget. Översvämningarna i framför allt Tyskland, Belgien och Nederländerna visar hur akut frågan är. Men är det rätt med utsläppsrätter?
Ett motargument är att utsläppsrätter skapar en egen stor och krånglig byråkrati med utrymme för godtycke. Dessutom är väl grundidén, att någon kan ”köpa” rätten att förstöra miljön bara för att någon annan aktör varit bra på att inte bidra till miljöförstöringen, konstig. Vi skulle knappast acceptera samma lösning för t.ex. att komma till rätta med stölder. Den som stjäl mindre än genomsnittet bland medborgarna kan inte ”sälja” sin outnyttjade stöldkvot till den som definitivt överproducerar stölder. Så varför ska någon kunna köpa sig fri från farliga utsläpp?
Dilemmat här leder tankarna till hur några jordbrukare i Punjab i Indien en gång hanterade ett korruptionsproblem. Myndigheten som fördelade vattnet utkrävde omfattande mutor för att öppna kranarna. Eftersom staten inte lyssnade på protester mot detta så började bönderna förhandla direkt med byråkraterna på den lokala vattenmyndigheten. De insåg att det var hopplöst att bli av med mutorna och föreslog därför en ”nästa-bästa lösning”. Den innebar att priset på vattenmutor skulle anges varje dag på en griffeltavla utanför vattenmyndighetens kontor. På så sätt kunde jordbrukarna i vart fall försäkra sig om något slags rättvisa i ett i övrigt orättvist system, och det minskade i sin tur incitamenten för interna konflikter mellan jordbrukarna. Inte den ideala lösningen, men bättre än ingen alls. Det är lite samma sak med utsläppsrätter.
Utsläppsrätterna är en näst-bästa lösning som skapar marknadsliknande motvikt i relation till kortsiktiga ekonomiska intressen som är starkare än staterna själva. Det kräver emellertid att stater och regeringar kan samarbeta. I förhandlingar sätts taken och sedan priserna, och då förändras investeringarna i energisektorn – från fossilt till förnybart. Även om lösningen bär likheter med katolska kyrkans avlatsbrev, så har utsläppsrätterna bidragit till att minska miljöförstöringen i Europa. Men uppenbarligen måste taken sänkas, och priserna för utsläppen höjas, än mer på den Europeiska griffeltavlan. Det är det som Von der Leyen och hennes kolleger kämpar med just nu.