En ”resa genom tid och rum” utlovas i den nya dokumentärserien Hej och tack för mig (SVT Play), om Tom Alandhs dryga 50 år i televisionens tjänst. Serien levererar verkligen, med inblickar i en parad av klassiska reportage. Det flesta minns ett flertal av de människor som Alandh skildrat, vars förtroende han fått och hur han därmed också kunnat berätta något om Sverige. Jag lägger också märke till någonting annat.
Tom Alandh började som samhällsreporter på 1970-talet, i program som Fokus och Studio S. Då som nu granskades välfärden, om huruvida samhället levde upp till sina löften för medborgarna. Då som nu visades exempel där så inte var fallet, som att 84-åriga Emma Fransson var tvungen att ta sig ned för trapporna varje gång hon skulle duscha. Då som nu ställdes sedan den ansvariga tjänstemannen till svars. Men där upphör likheterna.
”Såväl friska som sjuka har en, … eh …, viss aversion mot att flytta”. Kanslisvenskan var på plats, blicken flackande. Byråkraten/makthavaren skulle med Alandhs egna ord framstå som ”hjärtlös och korkad, helst både och”. Han, det var nästan alltid en han, följde sedan med samhällsjournalistiken under resten av 1900-talet. Men sågs han till efter millennieskiftet var det mer som en kvardröjande relik i någon mindre kommun, som inte ville öppna dörren för Janne Josefsson.
Vem finns där i stället i dag? Vilka är de som numera ofta säger att de ”följt riktlinjerna”, ”tar till sig av kritiken” men kanske ”har en annan bild” av händelserna? Självklart agerade Tom Alandh i televisionens barndom, då medieträning var något okänt. Men dagens makthavare är också i händerna på helt nya yrkesgrupper som styr över välfärden.
En färsk debatt om den hårt kritiserade skolan illustrerar förändringen. Professor Mats Alvesson, ständig kritiker av ökad administration, ansåg provokativt att skolan borde få mindre pengar (Expressen 8/1). Resurserna används till ”påfund och pynt” i en ”floskeltung verksamhet” fylld av dokumentation och ”pedagoglingo”, skrev han. Under 20 år har elevantalet i grundskolan ökat med 18 procent och kostnaderna med 24 procent, i fasta priser, samtidigt som resultaten försämrats, påpekar han.
Han fick svar av Åsa Plesner, tankesmedjan Balans (10/1): ”En hel del av det Alvesson kallar ’onödigt’ arbete är i själva verket lagstadgad verksamhet”. Därför, menar hon, kommer nedskärningarna under 2024 bara att handla om ”människor och utrustning: elevassistenter, vikarier, läromedel”.
Både Alvesson och Plesner har poänger. ”Dyr detaljreglering minskar resurserna till välfärden”, skriver ledningen för SKR (Sveriges kommuner och regioner) (10/1). Kommunerna dignar av den administrativa bördan, av att till exempel söka ett 70-tal olika riktade statsbidrag till skolan, av att dokumentera, följa upp, styra och planera, hävdar de tre med partibeteckningarna S, M och C.
Den börjar få några år på nacken, diskussionen om att skära i administrationen och minska krånglet. I stort sett alla är överens om att skolan ska satsa på läromedel och pedagogik, vården på vård, omsorgen på omsorg, helt naturligt. Men någonting håller emot.
De har nämnts här på ledarsidan förr, strategerna, planerarna, kommunikatörerna och HR-folk av alla sorter. Lärare, sjuksköterskor och omsorgspersonal pratar inte deras ”lingo”, och det gör tyvärr inte heller lokalpolitiker, direktörer och lagstiftare, de som ska leverera välfärd till medborgarna. Maktbalansen talar inte till deras fördel, de som jobbar med välfärden, inte heller till de granskande journalisternas. Därför blir Tom Alandhs reportage verkligen en resa i tid och rum.