”Dom har sålt sig för en grynvälling till fälldinisterna”, rasade Gösta Ekman i en gammal Hasse & Tage-sketch (revyn Glaset i örat, 1974). ”Centerextremisten” var en parodi på den tidens bokstavsvänster, med ständiga partidelningar och utbrytningar från dem som ansåg sig mer renläriga. Det var roligt i en tid då Centerpartiet visserligen växte starkt men fortfarande betraktades som fast förankrat i den svenska landsbygdsmyllan, personifierat av den ångermanländske jordbrukaren Thorbjörn Fälldin som det minst extremistiska man kunde tänka sig.
Visst hände det en hel del 30 år senare, under Maud Olofssons tid som partiledare. Hon var med och bildade alliansen, lade om energipolitiken och skrotade kärnkraftsmotståndet samt liberaliserade partiet under tryck från den så kallade Stureplanscentern. Men i mångt och mycket var förändringarna en logisk följd av tidens tand, med urbanisering, en högre utbildningsnivå och ett allt större elbehov.
Efterträdaren Annie Lööf har under sina snart tio år på posten kapat vissa grenar på centerträdet, senast det rotsystem man delat med de övriga allianspartierna. Andra grenar har fått växa till den nyliberala himlen. Centern intar väldigt olika positioner, med olika sällskap, beroende på om man tittar på den gamla höger-vänster-skalan eller den nyare gal-tan-skalan. Själv hävdar Lööf att hon står i mitten. Hon tänker sig också en regering efter nästa val med ”den breda politiska mitten”. Det är det ingen annan som gör.
Intåget av Sverigedemokraterna är vad som ritat om den politiska kartan i Sverige på 2010-talet. Extremismen på eller strax under ytan i det partiet har knappast undgått någon. Tillväxten av SD har ändå gjort att M och KD, och efter stora konvulsioner också Liberalerna, bestämt sig för att det går att göra upp med partiet i enskilda sakfrågor. Annie Lööf har däremot i debatt efter debatt utmålat sig som SD:s främsta motståndare, en fiendskap som verkligen blivit besvarad.
Få tror därför att Lööf menar allvar när hon kallat både SD och V för extrema och sagt att hon inte vill samverka med något av dessa partier. Det är skillnad på värderingar och sakpolitik och man antar att C kommer att falla till föga med löften om att V ska hållas på mattan. Partiledaren själv har också lagt ved på den brasan genom att säga att hon kan tänka sig att regera tillsammans med Socialdemokraterna (Expressen 9/3).
I fredags klubbade Centerns förtroenderåd dokumentet Framtidsagenda 2030 där strategin även formellt blir att gå till val som en självständig liberal kraft med sikte på ett brett mittensamarbete, utan V och SD. L-ledaren Nyamko Sabuni kan avundsjukt se på hur alla C-medlemmar som lovat sig själva att aldrig spela med det röda laget fogar sig efter den oomstridda partiledarens vilja.
Det är viktigt att påminna sig om att om bara ett mandat hade bytt ägare i valet 2018 hade Ulf Kristersson (M) varit på tredje året i Rosenbad. Han hade ständigt varit hotad av misstroendevotum av Jimmie Åkesson (SD) som krävt inflytande, men som inte mer än undantagsvis i enskilda sakfrågor lyckats få stöd av de rödgröna. Ungefär som Stefan Löfven haft det, alltså.
Ingen vet hur valresultatet 2022 ser ut, och det tar tid att lära sig agera på en ny politisk spelplan. Sverige är inte ensamt, vare sig om långa regeringsbildningar eller ständiga hot om nyval. Den största förändringen på 20 år är att vi gått från att klaga på att alla partier trängs i mitten till att ett mindre parti står ensamt kvar där, och att det av många skulle kallas för en extremposition. Det kunde nog inte Hasse & Tage ana när de skrev sin sketch.