Sten Tolgfors blev försvarsminister efter det att Mikael Odenberg med buller och bång avgick från Fredrik Reinfeldts alliansregering. Men det är inte försvarsfrågan Tolgfors behandlar i nyutkomna ”Landet lika. Om frihet och populism” (Timbro förlag). Skriften handlar om hur borgerliga partiers syn på frihet och olikhet skiljer sig från Sverigedemokraternas. 

Redan efter några rader konstaterar Tolgfors att ”populismen är inte frihetlig”, och att det är just förhållningssättet till frihet som tydliggör skillnaden mellan liberala och liberalkonservativa partier och SD.  

Fram till hösten 2019 fanns det i SD:s principprogram en formulering om ”nedärvd essens”, som sedan justerades till ”det biologiska arvet”, påpekar Tolgfors. Han nämner även en sändning från SD Riks på YouTube. Där diskuterade programvärdarna biologiska skillnader mellan kvinnor och män, och påstod dumheter som att män till skillnad mot kvinnor "har genetiskt utvecklat en förmåga att leda ett samhälle”.

Det finns flera saker hos SD som borde oroa frihetligt sinnade. En kollektivistisk nationalism som strävar efter homogenitet är någonting annat än det som svetsade samman allianspartierna. 

I höstas stod representanter från Moderaterna och Kristdemokraterna i Aktuellt-studion tillsammans med Jimmie Åkesson och berättade att man hade ett gemensamt motförslag till regeringens budget. Samarbetspartners? Lika märklig är tanken på att se ett eventuellt regeringssamarbete mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. 

Tolgfors beskriver den frihetssyn som många inom projektet Nya Moderaterna vuxit upp med. Han minns en tid när Sverige hade världens högsta skatter och ”många samhällsfunktioner drevs som statliga och politiskt reglerade monopol”. På den tiden uttryckte borgerliga frihetsvänner: ”Staten ut ur våra liv! Låt oss välja och bestämma själva! Mer samhälle och mindre stat!” 

Frihet var en diskussion om relationen mellan staten och individen, påpekar Tolgfors. Han noterar 2015 som en vändpunkt, när frihet blev ”lika med trygghet”. Han frågar sig, dystert förmodar man, om vi kanske inte gillade olika när allt kom omkring. ”Rädslan för det okända måste motverkas”, skriver han. 

Tolgfors saknar inte poänger. Stefan Löfven sade som statsminister att man i Sverige "tar både kvinnor och män i handen”. Det tycker även undertecknad (bortsett från i pandemitider), men hur vi hälsar på varandra är inget för en statsminister att lägga sig i. Det har också förekommit obehagliga argument för tiggeriförbud, som att andra ska få ”slippa se tiggare i samhället”. 

Det är viktiga påpekanden. Men Tolgfors undviker flera riktigt intressanta konflikter. Han satt själv i regering med Kristdemokraternas Göran Hägglund som talade om "verklighetens folk", om "elit" och "etablissemang". Var Hägglund en ruggig populist? Och är det så enkelt som att antingen vara för eller emot "olika"? Är Tolgfors nöjd över att den frispråkige islamisten Abdirizak Waberi var partiets representant i riksdagen? Och ser Tolgfors över huvud taget att föräldrars valfrihet kan krocka med barns frihet? Valfrihet för vuxna är alltid enkelt att försvara. När det kommer till religiösa sektskolor, och plagg i syfte att begränsa förskoleflickor, är det svårare. 

Det är som att Tolgfors bara vill ta de enkla bollarna. 

Själva ansatsen - att SD på ett grundläggande plan skiljer sig från frihetliga partier - är dock efterlängtad. ”Landet lika. Om frihet och populism” kan i bästa fall bli början på fortsatt debatt.