Det började med sakliga argument om vikten av en hållbar majoritet i regionen. Men så här en knapp vecka senare är det tydligt att bråket och splittringen i alliansen handlar minst lika mycket om kommunikations- och samarbetssvårigheter.
Redan när Centerns bägge regionråd Unn Harsem och Helene Zeland Bodin höll sin pressträff förra fredagen (UNT 19/1) kunde man ana att det inte bara var det skakiga minoritetsstyret och ett trilskande Sverigedemokraterna som låg bakom beslutet att lämna alliansen och söka en ny majoritetskonstellation. Mellan raderna framkom det också att samarbetet mellan de borgerliga partierna hackade betänkligt.
Det intrycket har inte direkt blivit svagare av de senaste dagarnas turer. Så sent som i onsdags (UNT 24/1) förklarade Kristdemokraternas regionråd Björn-Owe Björk att han var beredd att lämna alliansen för att ingå i ett nytt majoritetsstyre med S, C och L. Enda kruxet? Björk hade varken förankrat sitt förslag hos Centern eller Socialdemokraterna.
Unn Harsem (C) och Helena Proos (S) var också snabbt ute med att sänka KD:s förslag om en mittensamverkan som ingen förutom just KD (och möjligen L) verkade ha diskuterat eller vara intresserad av.
Ett knappt dygn senare är Kristdemokraterna och Björn-Owe Björk tillbaka i alliansbåten (UNT 25/1). Apropå detta med kommunikation och samarbete. I en debattartikel går det tre kvarvarande partierna till hård att attack mot vad de uppfattar som Centerns svek. De menar att C sätter symbolpolitik före sakpolitik när partiet väljer att samarbeta vänsterut.
I detta har de både rätt och även lite fel. Rätt, eftersom kommun- och regionpolitik i mycket högre grad än på riksnivå präglas av pragmatism. Ideologiska låsningar blir mindre viktiga när högst handfasta problem måste lösas.
Men just därför har de också fel. När det är konkreta uppgifter som ska lösas, hur ska regionens underskott hanteras, hur ska köerna till vården kortas och kollektivtrafiken bli bättre, då spelar partitillhörigheten mindre roll. Det är därför som det är så vanligt på lokal och regional nivå med blocköverskridande samarbeten av olika slag. Som Centern nu vill ha det. De ideologiska skillnaderna blir mindre viktiga. Sakpolitiken (som alliansen säger sig värna) och personkemin blir avgörande.
Och kanske finns där den viktigaste förklaringen till att alliansstyret i regionen nu rämnar. Utan fungerande personkemi blir det betydligt svårare att få till ett fungerande samarbete. Tonläget är högt från många av de inblandade och förvirringen fortfarande stor. Men så blir det också när så mycket handlar om, just det, bristen på samarbete och kommunikation.