Våren 1984 var det slutövning på Gotland där vi signalister skulle krigsplaceras. Veckorna tillbringades i skogarna kring Roma mitt på ön, på något av regementena i Visby eller Fårösund och uppe på det mytiska Fårö, den store regissörens ö dit inga utländska medborgare fick åka. Militären var ständigt närvarande, alltmer i takt med att man åkte österut och norrut på ön, närmare det stora hotet Sovjetunionen.
Rysslands stormaktsambitioner det senaste halvåret, med invasionen av Ukraina som det yttersta exemplet, har fått många svenskar att påminnas om Kalla kriget. Skräcken för ett tredje världskrig fanns då i de tv-sända paraderna från Röda Torget i Moskva, med partiets stenansikten uppe på podiet, samtidigt som USA:s president Ronald Reagan satte hårt mot hårt. Konkret bestod hotet i att någon ”tryckte på knappen”, avsiktligt eller av misstag. I Gotlandsskogen var det lugnt. Det skulle helt enkelt kosta för mycket för ryssar eller andra att försöka den vägen.
Sedan 1990-talet har soldaterna på norra Gotland gradvis bytts ut mot turister. Längs kusten från Fårösund har kustartilleri och radarstationer fått ge plats åt lyxiga restauranger, hotell samt en företagsby. Den nedlagda signalspaningsstationen vid Fårö fyr rundas av turisterna på väg till stranden Norsta Auren utan att någon bryr sig nämnvärt. De militära spåren är få, men säkert kommer det att se annorlunda ut redan i sommar.
Avmilitariseringen av Gotland skedde med breda politiska majoriteter. Men det fanns motröster. Som översten av första graden Bo Pellnäs, under 1990-talet chef för FN:s observatörer vid kriget i det forna Jugoslavien. ”Det var en fundamental dumhet av Sverige att dra bort de militära förbanden från Gotland”, skrev han (SvD Debatt 12/8 2008). Han hade flera år tidigare varnat för Rysslands snabba upprustning, något som också hade kommit till användning vid kriget i Georgien.
”Vi måste i ett långsiktigt perspektiv, månad efter månad, år efter år, markera vår vilja att försvara Gotland”, fortsatte Pellnäs. Och ”det har ingenting med hotbilder eller den dagspolitiska situationen runt Östersjön att göra. Skulle en dag en spänningssituation uppstå i Östersjöområdet så måste vi just den dagen finnas på plats på Gotland”.
Bo Pellnäs är sedan många år kolumnist på UNT:s ledarsida. Gång på gång avslutade han sina texter med samma fras, oberoende av vad de i övrigt handlat om: ”För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras”. Efter beslutet i december 2017 hörsammades han. Den 1 januari 2018 upprättades formellt Gotlands regemente igen.
”Just den dagen” kan nu inträffa lite när som helst, särskilt efter i onsdags då Sveriges och Finlands ansökningar till Nato undertecknades. Den snabba behandling som utlovats har redan grumlats av Turkiets Erdoğan och ansökan kan dra ut på tiden. Sveriges försvar har maximal beredskap dygnet runt och sjöstridskrafter från blivande allierade har satt kurs mot Gotland.
Det är cirka 30 mil från sydspetsen på Gotland till den ryska exklaven Kaliningrad. Genom Suwalkikorridoren till det ryskkontrollerade Belarus skulle Putin kunna bilda en gripklo runt de baltiska staterna, och med kontroll över Gotland skulle de nästan vara helt inringade. Man behöver inte vara militärt bevandrad för att inse Gotlands enorma strategiska betydelse.
Gotlänningarna får vänja sig vid en eller annan ljudbang över stränderna igen och kanske med vissa begränsningar vid valen av strandhugg. Det är priset man får betala för den framtida rätten till frihet, att kunna ta med sin picknickkorg dit man vill. För övrigt anser numera hela den demokratiska världen att Gotland måste försvaras.