De första tecknen på sjunkande bostadspriser kan ses i Sverige, i spåren av rekordinflation och stigande räntor. Ännu inte i statistiken, i april steg bostadsrätterna med 0,3 procent och villorna med 0,6 procent, enligt Svensk Mäklarstatistik. Men i sådant som att det tar längre tid att sälja sin bostad. I stort sett alla är överens om att det kommer en nedgång, i värsta fall en krasch, på bomarknaden det närmaste året.
”Om huspriserna sjunker med 20 procent är de på samma nivå som före pandemin”, sade Finansinspektions generaldirektör Erik Thedéen i SVT:s Ekonomibyrån (13/5). Vad han ville säga var att bostadspriserna inte kan fortsätta uppåt för evigt och att en korrigering är att föredra med tanke på samhällsekonomin. Det är därför Riksbanken nu höjer räntan, för att få en avkylning och en sundare ekonomisk utveckling.
Sunt är att bostadspriserna stiger ibland, om efterfrågan är stark och det till exempel råder brist på bostäder. Osunt är om de stiger för jämnan, oavsett vad som händer i övriga samhället, och det är vad nollräntan har bidragit till. Sedan 2000 har huspriserna i Sverige ökat med över 200 procent, justerat för inflation. Tredubblats, alltså!
”Man behöver ha marginal. Man kan inte räkna med att någon annan gör mitt boende till en bankomat”, sade Riksbankschefen Stefan Ingves i SVT:s Agenda (22/5). Men det är Ingves själv och hans direktion som bidragit till synen på bostaden som en kassako, som något som automatiskt ska göra oss rika.
Det finns en hel ny generation bostadsägare som aldrig varit med om boräntor högre än någon enstaka procent, och som klagat högljutt när bolånetak eller amorteringskrav införts. Vad ska det vara bra för? Det är ju bara att betala tillbaka lånet när man säljer med miljonvinst?!
Detsamma gäller marginalen som Ingves talar om, alltså att hushållet ska klara en räntehöjning. Klarar vi det? Jag gör en snabbkoll om lånelöfte på en av storbankerna. Tvåbarnsfamilj med normalinkomster vill köpa bostadsrätt för tre miljoner kronor i Uppsala. Vi har studielån och kan betala 450 000 (15 procent) kontant. Preliminärt är det inga problem, även om banken förstås måste göra en noggrannare kontroll innan det blir affär.
Och visst klarar de flesta en räntehöjning på några procentenheter. Så länge ingen blir arbetslös eller långtidssjukskriven och om inte diskussionerna om hushållsekonomin slutar i skilsmässa. Kort sagt, så länge det inte blir en djupare lågkonjunktur. Eftersom det skedde senast på 1990-talet är det få som minns även detta. Jobb, reallöneökningar och långresor över jul och nyår, det är livet för en allt bredare svensk medelklass på 2000-talet.
Idén om att det alltid ska gå uppåt är en produkt av Riksbanken, men också av politikerna. I symbios med nämnda medelklass, som sägs avgöra alla val, har skatter sänkts samtidigt som förmåner som ränteavdraget hållits intakt. Särskilt fastighetsskatten, som avskaffades 2007 efter en falskklingande ”tvingas gå från hus och hem-debatt”, har haft en avgörande betydelse för bostadsracet.
Sveriges ekonomi, riskerna för en härdsmälta och en bostadskrasch, är alltså ett skäl att hoppas på att bostadspriserna går ned det närmaste året. Ett annat skäl finns på andra sidan vägen från mångmiljonvillorna. Där ligger hyresrätterna där ingen varit med och berikat sig, där spänningarna ökat för varje år som gått och där oron alltmer börjar spilla över till andra sidan vägen. Villaägaren får acceptera att kapitalet sjunker, att man blir fattigare. Bara lite fattigare, som före pandemin. Det är ett i sammanhanget lågt pris att betala.