På lördag skulle Allsvenskan ha startat. Nykomlingen Uppsala skulle ha tagit emot exmästarna Piteå på hemmaplan. På söndag skulle herrarna i Sirius haft sin premiär, mot Falkenberg. De potentiella publikfesterna i det gryende vårvädret är förstås inställda, liksom i princip all tävlingsidrott över hela världen.
Fotboll är världens största sport. Det internationella förbundet Fifa har 211 medlemsförbund, 18 fler än länderna i FN och fem fler än den olympiska kommittén IOK. Fotbollen väcker känslor. Den har lett till krig, mellan El Salvador och Honduras 1969, och till otaliga fall av våld och huliganism. Men framför allt knyter den samman människor över alla gränser. Den skänker hopp och tröst när livet i övrigt är tufft.
Det är ingen tillfällighet att ”Saturday football” växte fram i det viktorianska England samtidigt som industrialismen. Man måste göra annat än jobba för brödfödan, ha något att samlas kring i stället för att bara överleva. En annan jämförelse kan vara Romarrikets ”bröd och skådespel”, för att hålla massorna lugna, men då hamnar man kanske lite väl långt från Studenternas våren 2020.
Fotbollen är en sak. Andra hade sett fram emot fotbolls-EM, ishockey-VM, OS i Tokyo eller den stora golfturneringen US Masters, som skulle ha ägt rum på klassiska Augusta i nästa vecka. Man kan satsa stort och vara på plats, eller bara följa med i olika kanaler. Idrotten är en tröst för miljarder människor. Den ger oss hjältar och idoler, och den står för en kontinuitet med sina serier, resultat, mästerskap och rekord. Kanske är det fler än jag som vevat de två stora svenska prestationerna före viruset, av skidåkaren Frida Karlsson och stavhopparen Armand Duplantis, ett antal gånger på Youtube?
Alla som avskyr sport, och som till äventyrs inte slutat läsa den här texten, ska veta att jag förstår fullt ut att precis samma tomhet infunnit sig på grund av vårens inställda teaterföreställningar, litteraturfestivaler, konstutställningar, kyrkliga evenemang, och så vidare.
Kultur och idrott, att bli engagerad, road eller bara förströdd, är inte det viktigaste i livet. Hälsan är viktigare. Familj, vänner och sociala evenemang som bröllop eller studentexamen, är också viktigare. Liksom för många arbetet. Men isoleringen påverkar oss som människor på många sätt, det vittnar alla psykologer om just nu.
En långvarig torka från kultur och idrott kommer att förändra oss, också som medmänniskor och yrkesmänniskor. Hur är för tidigt att säga, med det som med allt annat som gäller coronaepidemin.