För en del familjer kan det vara mysigt med en tillfällig coronaisolering. Man äter fler måltider ihop, kämpar på med distansjobb och distansstudier, man tittar på en serie, pysslar och ritar, spelar spel tillsammans.
För andra är hemmet en hotfull plats. Utsatta känner ingen trygghet inför vad som kan komma att bli en långvarig isolering. Ett skollov eller en ledighet från jobbet tar alltid slut, men vad väntar nu?
Den kinesiska tidningen Sixth Tone (17/3) uppmärksammar hur våldet mot kinesiska kvinnor ser ut att kraftigt ha ökat under coronaisoleringen. Anmälningarna blir fler och kvinnorättsorganisationer världen över varnar för ett ökat våld som en följd av krisen. Social isolering och ekonomisk kris dämpar knappast riskerna.
Även barn lever i utsatthet. Som Uppsalabaserade Tris, Tjejers rätt i samhället, som hjälper hedersförtryckta uttrycker det: "Anhöriga som utsätter sina barn och unga för våld har ingen magisk pausknapp som aktiveras vid samhällskriser eller virusutbrott."
För många utsatta barn - vare sig de har psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar, eller föräldrar som utövar hedersförtryck - är skolan en fristad. Vår skolplikt spelar en mycket viktig roll.
På liknande sätt är studier eller ett arbete för en utsatt kvinna en "räddning i vardagen". Timmar på dygnet av frihet. Vad händer med alla utsatta vid en isolering? Vem upptäcker barnen som tvingas vara inlåsta med föräldrar som gör dem illa? Vem ser blåmärken på en kvinna som över huvud taget inte får gå ut?
Som alltid kommer kvinnojourer, barnrättsorganisationer och aktörer som Tris att betyda mycket. Stödjourer och chattar håller öppet, och akut hjälpbehövande tas emot. Men om trycket blir för hårt på organisationerna behöver det finnas en plan för hur det ska hanteras.
"Både barn och kvinnor riskerar att fara oerhört illa i och med coronakrisen", konstaterar jämställdhetsminister Åsa Lindhagen och menar att en stor del av ansvaret ligger på socialtjänsten och kommunerna (Expressen, 19/3). Lindhagen vill i dagsläget inte svara på om det blir mer pengar till kvinnojourerna, men "utesluter ingenting".
Som bekant har redan många europeiska länder stängt sina skolor. I veckan meddelade regeringen att även Sverige - genom bland annat kommunerna som behöver säkerställa barnomsorg för familjer där föräldrarna har samhällsviktiga yrken - förbereds för att kunna stänga grundskolor.
Om skolorna stänger kommer såväl barn som många mammor att behöva vara hemma.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och partisekreterare Juno Blom uttrycker det bra i en artikel om hur en eventuell omfattande skolstängning skulle påverka utsatta barn: "Precis som vi planerar för att en eventuell skolstängning inte får drabba föräldrar som jobbar inom hälso- och sjukvård, måste vi fundera över hur det påverkar barnen." (Aftonbladet, 19/3). Enligt duon har exempelvis BRIS, Ecpat och tjej- och ungdomsjourer sagt att de möter en ökad efterfrågan på sina nationella stödlinjer.
Att regeringen inte stänger några dörrar för att bekämpa smittspridningen är bra, men för varje åtgärd måste det finnas en beredskap inför eventuella konsekvenser.
Om svenska organisationer som hjälper barn och kvinnor redan märker av att fler söker hjälp kan man bara ana hur det blir vid en strikt och långvarig isolering i hemmen. Medan somliga funderar på hur de ska minska tristessen mellan husets väggar finns det andra som alltjämt är betydligt mer hotade inomhus än utomhus.