Vad handlar fallet Karin Pettersson om, egentligen? Den välkända förlossningsöverläkaren fick sparken från Karolinska i Stockholm i februari. Enligt arbetsgivaren visade en utredning att hon varit ”grovt illojal”. Den konkreta kritiken vilade på tre ben: Hon hade använt jobbmejlen privat. Hon hade ibland som chef varit svår att få tag på. Slutligen hade hon inte dokumenterat sina bisysslor på ett korrekt sätt (DN 20/3).
De första två anmärkningarna kan man nog bortse ifrån. Det är inte alltid lämpligt att använda jobbmejlen privat, men kön skulle bli lång om det i sig var grund för avsked. Personalärenden är svårbedömda om man bara får höra den ena sidan. Var det bara hennes anhängare som slöt upp bakom henne? Skulle kritiken tystna? Fanns något där bakom som gjorde Karin Pettersson olämplig som chef?
Två månader senare kan man konstatera att det anonyma tipset att hon ”varit svår att få tag på” stod ensamt kvar. Stödet för Pettersson har däremot vuxit till orkanstyrka, med krav på direktören Per Mattssons avgång (141 läkare och barnmorskor, Läkartidningen) och debattartikeln ”Det är omöjligt att göra rätt på Karolinska” (79 kvinnoläkare, DN 27/3). Under april hölls manifestationer utanför Karolinska i Solna och Huddinge.
Karin Pettersson har fyllt 60 år. Liksom en stor del av alla yrkesaktiva i Sverige har hon utbildat sig och inlett sin yrkesbana på det analoga 1900-talet. Om man ser till chefer och högspecialiserade anställda blir förstås andelen äldre, säg 50-plussare, ännu mycket högre.
Vad lärde man sig då, före den digitala revolutionen? Jo, att det absolut viktigaste är patienten, eleven, kunden och så vidare, att man ska förkovra sig och bli så bra som möjligt på sitt jobb, för att sedan kanske kunna leda andra mot samma mål.
Vad lär sig dagens mellanchefer? Samma sak, förstås, men också något mer. Det har blivit allt viktigare att kunna planera, dokumentera och följa upp sitt jobb, i ett ständigt föränderligt system av applikationer och mötesstrukturer. Något stöd från gamla tiders kontorister och personalare finns inte. Man måste hela tiden lära sig nytt och det stjäl tid och energi från jobbet.
Den tysta revolutionen på arbetsplatserna har jag tagit upp i en serie artiklar, exempelvis Strategerna som hindrar dig från att jobba (9/10). Det handlar om nya yrkesgrupper som kraftigt höjt sin status – HR, strateger, planerare och kommunikatörer. De sitter i ledningsgrupper och de håller de som jobbar med verksamheten sysselsatta.
Kan man få sparken, eller ”omplaceras”, för att man inte uppfyller alla kriterier om dokumentation, fyller i och följer upp alla medarbetarenkäter eller håller koll på avdelningens key performance indikator (KPI)? Ja, åtminstone så ingår detta i arbetsuppgifterna.
Det skulle kunna vara så att äldre ibland omplaceras för att de inte längre håller måttet, med det administrativa underpresterandet som ursäkt. Det skulle också kunna vara så att riktigt populära och utåtriktade medarbetare får flytta på sig, med samma ursäkt. Det är ren spekulation från min sida men understryks av biträdande överläkaren Clara Brandkvist på Karolinska: ”Vi ser att omtyckta chefer tas ur tjänst utan förvarning” (DN 20/3).
Karin Pettersson var ”ansiktet utåt för förlossningsvården”, prisbelönt och en efterfrågad föreläsare. Men hon dokumenterade alltså inte sina bisysslor på ett korrekt sätt. Kan det vara så enkelt som avundsjuka?
Det stora problemet är att ingen direktör eller politiker säger ifrån mot den nya hegemonin med engelska titlar. Vi har inte råd att förlora mer kompetens på grund av mejl- eller datatrassel. Det är en strid som måste vinnas – för patienternas, elevernas och kundernas skull.