Larmen om studenternas aktivism och vissa institutioners lutning duggar tätt i den svenska debatten. De senaste vändorna har handlat om en överdriven "PK-fiering" och genusteorins överordnade plats. I decennier har debattörer och ledarskribenter, i grova övertoner och med tvärsäkra utsagor, förklarat att den innevarande kullen studenter är förlorade i flummets eller ideologins djupaste vatten. Bättre var det minsann förr, tyckte de då som nu.

Även om förr är en väldigt lång tid att jämföra med verkar det vara ett tveksamt påstående, inte minst gällande vetenskap. På många sätt har den metodologiska noggrannheten och de tillgängliga analysverktygen blivit bättre. Studenterna har ofta ett bredare utbud av källor, perspektiv och metoder, och kasten mellan fälten har blivit tätare.

Det är när styrningen och målsättningarna hämmar bredden som problem uppstår. Och det finns vissa grunder för att kritisera de nuvarande systemen för forskningsanslag för det. När politiker och tjänstemän ska plocka vinnarna ur en hög ansökningar finns det risk både för politisk och metodologisk förvridning. Detta förutsätter inte ens några uttalade motiv från politikernas sida, utan räcker med att forskare i för hög utsträckning anpassar sina ämnesval och metoder efter sådant de tror kommer belönas.

Det är där den viktigare frågan om styrningen av forskningen framträder. Alla kan se det orimliga i att en kurs om 1800-talsreaktionärer behövde ställas in för att det fanns för få kvinnliga författare i skaran. Studentkårer som tar spjärn mot utnämningen av professorer de anser "kontroversiella", trots goda meriter, ger sig själva få vänner. När regeringen ens snuddar vid vad som skulle kunna tolkas som direkt politisk styrning av forskningen blir det ett ramaskri. Alla dessa saker kan man med rätta vända sig emot.

Det är samtidigt olyckligt när dessa blåses ur proportion, när åtgärderna blir för långtgående eller när viktiga nyanser missas. Sveriges situation kan inte liknas vid den vid vissa amerikanska universitet, och att som politiker i Storbritannien lagstifta för att "säkra den akademiska friheten" genom att i praktiken inskränka yttrandefriheten eller, som i amerikanska delstater, förbjuda vissa "partiska" ämnen är allt annat än önskvärt. 

Rörande de finare nyanserna finns det mycket att säga. Universitetens styrelser är till majoriteten tillsatta av politiker, och en stor mängd forskningsmedel öronmärks i ett försök att generera de lösningar politiken vill se. Ett sådan exempel är ”AI-forskning”, som tveklöst är ett spännande ämne men vars särställning är tveksam. I detta ryms också en viktig metodologisk fråga kring vilken sorts forskning som finansieras; den med säkra resultat som tillför begränsat med ny kunskap eller sådan som vågar friskt men riskerar falla platt? 

Akademien har ofta tjänat som en viktig motpol till skadliga politiska strömningar, men har aldrig varit helt fri från sådana själv. Och det vore inte heller helt önskvärt. Marxismen, som exempel, har som självständig filosofisk idé alltid varit bristfällig i såväl underliga antaganden som närmast religiösa teorier om historiens gång. Där dess politiska slutsatser satts till verket har de ofta medfört enorm grymhet. Men marxistiska teoretiker har ofta gjort viktiga bidrag till forskningsfält och andra teorier genom kritik och konkurrens. Detsamma gäller kritisk granskning av invanda föreställningar och mossiga värderingar. Att somliga tänker fritt är viktigt för att andra ska kunna tänka rätt, och i lagens trycksvärta ryms få sådana nyanser.