Den största utsattheten finns i livets båda ändar. När man lämnar sitt barn till en förskola eller en fritidsverksamhet måste man kunna känna sig trygg, likaså när ens gamla föräldrar kommer till skedet av omsorg, i hemmet, på boendet eller på sjukhuset.
Det är samma sak med barn som med äldre som börjat tappa sina förmågor. De har inte samma möjlighet att berätta när något är fel. Därför måste omsorgsgivaren göra allt den kan för att se till att rätt personer jobbar i verksamheten. Därför måste man också dra i handbromsen vid minsta tecken på att något är fel.
UNT:s granskningar av vården och omsorgen i Uppsala är inte avslutade, i värsta fall har de knappt börjat. Berättelsen om patienten ”Agnes” på Akademiska sjukhuset (20/9) har någonting gemensamt med övergreppen och våldtäkterna inom hemtjänsten. Det har slagits larm men ingen har lyssnat, ingenting har hänt.
Den misstänkta våldtäkten och övergreppen mot Agnes ägde rum för snart tre år sedan. De skedde i omgångar där hon enligt sin journal reagerat mycket starkt. Till slut har hon själv fått agera, genom att lura bort mannen och sedan larma. ”Patienten informerade om att en manlig vårdpersonal (...) försöker ringa henne, kommer och hälsar på henne trots att hon inte vill detta”, står det i journalen. Ingenting hände och först ett och halvt år senare vågade hon polisanmäla.
Kommunen, hemtjänstföretaget och sjukhuset krishanterar för fullt, ser över alla rutiner för anställningar och händelserapportering. För de äldre omsorgstagarna i Uppsala och deras anhöriga är det som att en avgrund har öppnat sig. Omfattningen är inte känd ännu, inte på långa vägar. Tack vare Veras och Agnes berättelser i UNT är det fler som törs träda fram, förhoppningsvis också fler som lyssnar.