2030-talet en renässans för ålderdomshemmen?

När dåvarande socialministern Gunnar Sträng (S) i början av 1950-talet genomförde reformen att bygga ålderdomshem i Sverige tillhörde författaren Ivar Lo-Johansson de största kritikerna. ”Hemvård i ställer för vårdhem”, löd hans paroll. Undrar vad Ivar Lo hade sagt om coronaåret 2020, när inte ens en av tio smittade äldre fått träffa en läkare och majoriteten lämnats att dö ensamma. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) riktade häromdagen svidande kritik mot hanteringen av pandemin på landets äldreboenden.

Med nästa stora reform 1992, Ädelreformen, försvann ålderdomshemmen. I stället kom servicehus, med egna lägenheter och vissa gemensamma utrymmen, samt äldreboenden, som bemannades med sjukvårdspersonal men bedrevs i hemliknande miljöer. Jag praktiserade en dryg vecka på ett boende i Uppsala 1994, och minns fortfarande chocken när jag klev innanför dörren. Slangar och syrgastält i ett rum. Fyra eller fem äldre i tv-rummet, ingen av dem kontaktbar. Mata och lägga, tvätta och torka blev ens enda uppgifter.

Tre boende dog under den korta tid jag fanns på plats. Inte vanligt, men heller inte ovanligt. Det brukar vara tre åt gången, som den luttrade personalen sade. Jag fick göra i ordning "Verner" när han slutat andas. Rakning, skjorta knäppt i halsen och tänt ljus i ett lugnt rum i väntan på hans anhöriga.

Om alla fick göra en kort praktik, en slags civilplikt efter eller i samband med gymnasiet, skulle dagens coronadiskussion knappast ha uppstått. Då hade vi aldrig accepterat den billiga kommunala lösningen med sjukvård på boenden, utan läkare och avancerat smittskydd, eller i hemmen med hemtjänst. Inte heller hade vi accepterat att de sista åren innebär ständig oro för larmet hemma, och ständiga transporter mellan hem, boenden, akutsjukhus samt de olika mellanformerna.

När det väl händer en själv, oftast när livet går mot sitt slut för ens föräldrar, är man alldeles för trött för att ställa krav och försöka förändra något. Vissa får dö lugnt i sin egen säng, andra i trygg sjukhusmiljö då en apparat stängs av. Men för alltför många svenskar slutar livet i kaos, ensamhet och ångest. Det här pågår varje dag året runt och har ingenting med covid-19 att göra. Pandemin har bara riktat strålkastarna mot situationen för de allra äldsta och svagaste.

När pandemin är över och besöksförbudet hävt får inte diskussionen om äldrevården avstanna. Äldre är friskare än någonsin, men förr eller senare behöver alla hjälp. Nästa reform ska utgå från den vård som dagens medelålders vill ha. Någon författare kanske kläcker idén om ”vårdhem i stället för hemvård”?