Det kändes ganska bra att vara rödgrönt kommunalråd i Uppsala ungefär vid skolstarten i augusti 2024. Ett år tidigare hade SVT Aktuellt sänt direkt från parkeringen i Gränby. Våldsvågen präglade Uppsala då, med den förfärliga sprängningen i Fullerö och kontraktsmorden i Brillinge och Salabacke som överskuggande exempel. I år har det varit lugnare.
Faran är långt ifrån över, men oron blandas med ljuspunkter. Ett tydligt exempel är stadsdelen Gränby, några år tillbaka kallad ”laglöst land”, där det var vapen- och narkotikatätt och där exempelvis parkeringsvakter och hantverkare hade svårt att göra sitt jobb. Men i somras kunde UNT berättade om upprustade innergårdar och om trygghetsprojekt som verkligen gett resultat. På tre år har antalet våldsbrott minskat med hälften och skadegörelsen med 30 procent (UNT 26/9).
Det är ingenting att slå sig för bröstet för. Det kan ju räcka med ett förfluget ord från någon i Foxtrotgänget så kan det vara dags igen. Men visst känns det bättre inombords som politiker att kunna blicka framåt och försöka åstadkomma förbättringar – i stället för att stå i tv-rutan var och varannan kväll och upprepa ståndpunkterna om det vidriga och oacceptabla våldet.
En annan fråga som gått över tre mandatperioder är spårvägen. Den har orsakat splittring, både inom politiken och i Uppsala i stort, i kombination med byggandet. I juni ägde en folkomröstning rum, rättmätigt hånad för skälet till att den hölls liksom för frågan som ställdes. På sensommaren var allt glömt, första spadtaget för spårvägen ägde rum och det gick att blicka framåt igen.
Senare på hösten skulle kommunalråden bli varse om att viljan att sätta spår i Uppsala kommer att fortsätta sätta spår i det kommunala hantverket, säkert i många år framöver. Upphandlingen hade överklagats och möjligen måste nu hela processen tas om från början. Det kan handla om ett halvårs fördröjning i det redan pressade tidsschemat. Men det visste man inget om där i augustisolen.
Två veckor in på höstterminen kom rubriken i UNT: ”Vera, 84: Jag våldtogs av mannen från hemtjänsten” (4/9). Redan på hösten 2023 hade Vera (som hon kallades då) larmat kommunen om den obehaglige mannen, som gjort närmanden och blottat sig för henne. Mannen försvann tillfälligt men kom tillbaka och i våras ägde våldtäkten rum.
Detaljerna i hennes berättelse var så många och så fruktansvärda. Som läsare kom man på sig själv med att vrida på huvudet för att liksom skygga för texten, som man brukar göra med alltför obehagliga bilder. ”När han var klar satte han på mig mina stödstrumpor och gick och lagade frukost åt mig utan att säga något”, sade Vera till UNT:s reporter. Hon ville berätta allt, göra sig fri från ”skulden” och därigenom hjälpa andra offer.
Artikelserien gick vidare med krismöten, nya avslöjanden om missförhållanden i hemtjänsten och så nya krismöten. Elsa, som hon egentligen heter, framträdde med namn och bild i november (UNT 26/11). Hon har fått nationell uppmärksamhet, det har hållits insamlingar och en demonstration utanför Stadshuset 7 december: Jag är Elsa.
Under tre månader dribblade den rödgröna kommunledningen med ursäkter och utredningar, jag ska inte gå in på alla turer här. Stilenligt avslutade man genom att inte dyka upp på manifestationen och säga att den nog borde ha handlat om ”könsmaktsordningen” i stället.
Ilskan och mothuggen har varit många, (bort-)förklaringarna likaså. Inget kan dölja det faktum att - det blev inte så bra det här. Tanken har nog ibland slunkit iväg till augustisolen och utpekandet av var spårvägen ska gå fram. Nu blir det i alla fall 2025.