Det är positivt, men medför även politiska risker.
Häromdagen presenterades en affär i den högre skolan när riskkapitalfonden Cevian sålde sitt aktieinnehav i Sveriges största företag till det kinesiska holdingbolaget Geely. Det handlar om AB Volvo som tillverkar lastbilar, bussar, anläggningsmaskiner och båtmotorer. Den kinesiska jätten som sedan tidigare är storägare i Volvo personvagnar kommer nu även att få ett stadigt grepp om den verksamhet som tog sin egen väg 1999 i och med Volvos Ford-affär.
Det råder inga tvivel om att Geelys köp är ett gyllene klipp för Cevian som tjänar pengar på att köpa maktposter i bolag för att stöpa om dem och sälja efter en värdeökning, om allt går vägen. Hade inte finanskrisen slagit till och puttat omkull försäljningssiffrorna för de tunga fordon som Volvo tjänar pengar på hade Cevian säkert sålt innehavet tidigare. Det intressanta är alltså inte att fonden säljer, utan att köparen är kinesiska Geely.
En del marknadsanalytiker ser samordningsvinster mellan utvecklingen av personbilarna och de tyngre fordonen, medan andra tvivlar och anser att renodlingen av de olika verksamheterna bör fortsätta. Det illustrerar svårigheterna i att sia om hur man bäst bör manövrera i ett skede av snabba teknikförändringar. Vad däremot ingen verkar ifrågasätta är att det är en stark industriell ägare som nu tar plats vid spakarna. Framtiden får utvisa om det stärker Volvos position på marknaden och verksamhet i Sverige. Om Geelys ägande i Volvo personvagnar är ledstjärna kan affären visa sig vara positiv för svenska arbetstillfällen.
I ett större perspektiv passar Geelys köp in i bilden av ökade kinesiska investeringar i Europa och Väst. De riktar ofta in sig på bolag som ligger långt framme på sina områden. I samband med kommunistpartiets kongress i höst slog Kinas mäktige president Xi Jinping fast att detta är vägen framåt. Sådana uttalanden väcker en del farhågor om att Kina försöker komma åt eftertraktat tekniskt kunnande, men faktum är att Kina redan är i kapp på många områden. Shenzhen tävlar med Silicon Valley om att vara världens mest kreativa plats.
Faran i det kinesiska ägandet handlar inte om teknik, utan om politiska påtryckningar. Å ena sidan är Kina integrerat i världsekonomin. Å andra sidan är det en diktatur som inte ser med blida ögon på att omvärlden lägger sig i ”inre angelägenheter”. Det finns tyvärr exempel på hur politiker och regeringar i demokratier ansträngt sig för att inte misshaga Peking av rädsla för att gå minste om inflytande eller investeringar. Sverige är inte immunt mot sådana frestelser.
Så visst är kinesiska investeringar välkomna, men låt dem aldrig tränga undan kritiken av diktaturen.
Magnus Krantz