Sverigedemokraternas Peter Lundgren har varit partiets självklara toppkandidat till Europaparlamentet. Så sent som i helgen skrev Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson, mångårig bevakare av svensk politik, följande i en tweet: "Undrar om inte SD i Peter Lundgren hittat en motsvarighet till Socialdemokraternas Peter Hultqvist. En doldis som stiger fram med stor självklarhet."
En folklig lastbilschaufför, som ger ett hyfsat intryck. Kunde det bli bättre? Men så läckte uppgifterna om att Lundgren trakasserat en kvinnlig partikamrat genom att ta henne på brösten på en fest. Kristina Winberg, även hon EU-parlamentariker för SD, hade bandat in ett samtal med den utsatta kvinnan. Partiledningens version är att Winberg läckt uppgiften till Expressen för att hon ville stå högre upp på partiets valsedel och var bitter för sin låga placering, medan Winberg själv säger sig vara helt överraskad över att hon petas av partiet.
Om det är så att Winberg petas för att hon slår larm om sexuella trakasserier är det förstås uppseendeväckande. Att det förekommer trakasserier i politiska partier från höger till vänster kunde vi se under inte minst #metoo. Så sent som i våras fick förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson lämna sin riksdagsplats. Fyra moderata riksdagsledamöter uppgav då att de hade utsatts för ”oönskad beröring” av centerpartisten.
I Vänsterpartiet polisanmäldes Emma Wallrup, tidigare riksdagsledamot från Uppsala, för att ha ofredat riksdagskollegan Jens Holm. Wallrup slog ifrån sig kritiken, men att hon hade skickat väldigt, väldigt, många sms till Holm stod klart. Exemplen är många.
Men även om det existerar trakasserier av varierande grad i alla partier, säger ändå Sverigedemokraternas agerande de senaste dagarna något mer. När Jimmie Åkesson har kommenterat det inträffade är det svårt att missa irritationen mot Kristina Winberg. Men problemet är förstås inte att allmänheten får kännedom om att Lundgren, för att låna hans egna ord, betett sig "riktigt tölpigt". Problemet är förstås att han gjorde det.
Snabbt gick Sverigedemokraterna ut med en film med både Lundgren och den utsatta kvinnan, som båda försäkrar att de lagt händelsen bakom sig. Båda verkar de i filmklippet anstränga sig för att se lugna och naturliga ut, men fingrar snurrar nervöst runt där de sitter i soffan. Klippet avrundas med att kvinnan föreslår att de ska gå och äta en bit mat ihop.
Det är möjligt att de kunde reda ut situationen och att hon godtog hans ursäkt. Men vilken press har inte lagts på kvinnan att träda fram, för att rädda partiet ur en kris? Med bara några dagar kvar till valet på söndag är det tveklöst svettigt för SD:spartiledning att toppnamnet haft svårt att hålla sina händer i styr. För att vara ett parti som gärna talar om att ta i med hårdhandskarna mot sexuella trakasserier är det förstås extra genant. Hyckleri är aldrig vackert.