Den nya kulturministern Amanda Linds frisyr har väckt känslor. Dels finns gruppen traditionalister som helt enkelt har svårt att se dreads som en statsmannamässig frisyr. Dels finns de som hänvisar till så kallad ”kulturell appropriering”, på engelska ”cultural approriation”, ofta förkortat CA.
Konceptet bygger på idén att en dominant kultur inte bör härma eller ”appropriera” attribut, traditioner eller utseenden från en minoritetskultur, eftersom detta leder till att denna kommer vantolkas, förlöjligas och marginaliseras. Begreppet härstammar från USA, med en historia av att såväl afroamerikaner som amerikanska urinvånares kultur har förlöjligats, inte minst i populärkulturen. En del av kritiken mot Amanda Linds hår handlar alltså om just CA, att hennes val av frisyr är ett ingrepp i den afroamerikanska kulturen, som hon själv inte tillhör.
CA är en av del av de identitetspolitiska strömmarna. Känt bland många unga politiskt intresserade, men troligen nytt för den som inte befinner sig i ”rätt” filterbubbla. Tanken att ingen kultur ska förlöjligas är förstås god. Men om målet är en öppnare värld där alla kulturer respekteras, använder man sig av fel medel.
Kultur utvecklas inte i en stängd bubbla, skyddad från yttre påverkan. Inte heller förfaller den av att fler tar del av den. En liten grupp rötägg ska inte få slå fast reglerna. Att vissa använder sig av kulturella attribut för att smäda får inte styra hur den stora majoriteten – de som sköter sig – tillåts förhålla sig till andra kulturer. Dessutom bekräftar tankevurpan CA att majoritetens kultur får en högre ställning. Detta eftersom den blir den enda kultur som folk tillåts inspireras av och utveckla.
Ingenting tyder på att Amanda Lind valt sin frisyr i ett försök att göra kulturen från vilken den härstammar till åtlöje. Håret är alltså inte ett problem. Vad som däremot är ett problem, är att det återigen är en kvinnlig ministers utseende, inte hennes kunskap och intellekt, som kritiseras.