Efter månader av utspel och personangrepp har Svenska Akademien den senaste veckan äntligen ägnat sig åt vad som är den enda vägen framåt: skademinimering. Och när korten väl låg på bordet och ”de tio” återstående kunde betrakta dem i lugn och ro fattade de det enda tänkbara beslutet, att ställa in utdelningen av Nobelpriset i litteratur 2018.
”Litteraturpriset inställt i spåren av övergreppsskandalen” är en sammanfattning av rubrikerna som toppade utländska nyhetssajter på fredagen. Förvåningen är stor över händelseutvecklingen, ”något fint och vackert som nu håller på att slitas sönder” som den tyske kulturkorrespondenten Thomas Steinfeld uttrycker det. Det är en skandal, Nobelprisets och Sveriges rykte har skadats, men det är ingenting mot den skandal som blivit ett faktum om man fortsatt som om ingenting hänt.
En litteraturpristagare 2018 hade omedelbart blivit misstänkliggjord. Valdes hen av samma patriarkala strukturer som tidigare eller som ett slags motdrag mot detta, ett feministiskt alibi? Det är inte osannolikt att pristagaren ändå vägrat ta emot en utmärkelse av denna församling och uteblivit från ceremonierna 10 december.
Reaktionerna på gårdagens besked är en påminnelse om vad hela affären kring akademien handlar om. Alltså de 18 kvinnor som i november framträdde och berättade vad den så kallade Kulturprofilen utsatt dem för. Sedan förvärrades allt i rask fart med hanteringen av denne mans verksamhet från decennier tillbaka i tiden, stödet till hans klubb i Stockholm, hustrun Katarina Frostensson och jävsmisstankarna.
Men metoo-rörelsen är grunden. Står Svenska Akademien som institution över den moderna samhällsutvecklingen? De tidigare ständiga sekreterarna Sture Allén och Horace Engdahl trodde uppenbarligen det, och tror det kanske fortfarande. Sprickan har varit total och striden är långt ifrån över. Hittills har två ledamöter begärt utträde (Klas Östergren och Sara Stridsberg) men Engdahl och Allén sitter kvar.
Tiden läker inte alla sår. För två veckor sedan föreslog fyra ledamöter i ett brev till Nobelstiftelsen att Svenska Akademien ska utredas av en kriskommission, ”en oberoende haverikommission med uppgift att utreda Akademiens djupa kris och lämna förslag på en förnyelse”. Det är en rimlig tanke. Problemen kommer inte att lösas över en portion ärtsoppa på Gyldene Freden. ”Det går över huvud taget inte att verka för förnyelse inom en församling dominerad av de krafter som först måste bort”, säger Kjell Espmark till DN, i praktiken ett avgångskrav riktat mot i första hand Horace Engdahl.
I vilken annan organisation som helst hade de som infört och försvarat osunda värderingar fått ta sitt ansvar vid det här laget. Sedan hade den tomma stolen 10 december fått verka och påminna om metoo. Sedan hade Svenska Akademien kunnat blicka framåt igen.