Inte om man kikar i partiprogrammen. Där skriver de flesta partier att svensk forskning ska hålla hög kvalitet, vara ledande i världen, stå sig i den internationella konkurrensen. Främst M, SD och S betonar att forskningen ska få företag att växa och skapa innovationer, jobb och tillväxt.
Men när det kommer till själva forskningsresultaten blir det ofta besvärligare för politikerna, som har mycket att ta hänsyn till: lobbygrupper, den egna gruppen, önskan att bli vald, förväntningar från väljargrupper och så vidare. Så när en reporter frågar hur en politiker ställer sig till den samlade forskningen i en fråga, kan svaret bli: ”Jag delar inte riktigt den bilden”, ”Vi har nog en annan uppfattning” och så vidare.
Frågan är vad politikern grundar sin bild på? Har hen gjort egna vetenskapligt underbyggda studier? Sannolikt inte. Är hen drabbad av postsanning = privat erfarenhet och magkänsla ses som sannare än resultatet av empirisk forskning? Tja, man undrar.
”Allt på regeringsnivån har en vetenskaplig dimension”, säger pediatrikprofessorn Sir Peter Gluckman, vetenskaplig chefsrådgivare åt regeringen på Nya Zeeland. Han brinner för gränssnittet mellan forskning och det övriga samhället.
Frågan är hur vetenskapen når politiken i Sverige, inte minst som ministrarna generellt sett inte har uttalat akademisk bakgrund. Några forskare frågade sig i SvD härom dagen hur en regering utan insikt i forskningens villkor ska kunna leda Sverige in i ”kunskapssamhället”? Vi har redan sett flera högskolereformer som minskat högskolans och forskarnas oberoende och ökat statens och näringslivets inflytande. För att... forskningen ska få företag att växa? Men detta är faktiskt inte grunden för vetenskapen.
Naturvetenskap och teknik framhålls gärna som vetenskap med stort V. Och visst, när det gäller klimatförändring och ozonlager är denna forskning oumbärlig för politiken. Men samhällsvetenskap och humaniora är lika viktiga för ett hållbart samhälle. Vi behöver exempelvis förstår mekanismerna bakom människans beteende.
När utbildningsminister Jan Björklund (L) propagerade för ny betygsskala sågades hans förslag av både svenska och utländska forskare. Betyg gör inte att man lär sig mer och kan knäcka självkänslan, sade forskarna. Betyg gör barn flitiga, sa ministern. Hur ska vi se på sådana konflikter mellan den oupplysta politiken, som säger sig brinna för kunskap och forskning, och vetenskapen själv?
De senaste åren har synen på vetenskap försämrats bland folkvalda runt om i världen. Även i Sverige ifrågasätts och misstänkliggörs forskare och experter. Om regeringen menar allvar med sitt kunskapssamhälle bör den skapa fler kontaktytor med forskningen. Och premiera forskning i sig. Inte bara som medel för tillväxt i den egna partipolitiken.