En rödare matta och ett varmare välkomnande går nog inte att få. I torsdags anlände Kinas ledare Xi Jinping till Saudiarabien, och knappt hade landningshjulen slagit i marken förrän ett lämmeltåg av arabiska kungar och presidenter satt sig i rörelse mot Riyadh.
Efter stort uppslagna möten med Saudiarabiens kung Salman och kronprins Mohammed, den verklige härskaren, mötte Xi de övriga oljemonarkierna i Gulfstaternas samarbetsråd. Sen följde ett kinesiskt-arabiskt toppmöte till vilket även Egypten, Irak och Libanon och andra stater anslöt, alla lika ivriga om att få umgås med den besökande kommunistledaren.
Detta arabiska intresse för Kina är inte nytt, men det är i snabb tillväxt. Den saken har sina skäl, och tre är viktigare än alla andra: ekonomin, förväntningarna och de signaler det sänder.
Den ekonomiska dimensionen är lättbegriplig. Sedan flera år heter världens största råoljeimportör inte längre USA utan Kina, och kinesiska investeringar är av växande betydelse i hela regionen. Handel underlättas som bekant av politiskt samarbete, och även de ledare som saknar olja att sälja har goda skäl att närma sig Kina. Dels hoppas de på bistånd och investeringar, och dels är ett Kina vars ekonomi drivs av arabisk olja också ett Kina som förr eller senare kommer att kräva inflytande i arabisk politik.
Där har vi den andra faktorn, förväntningarna. I Mellanöstern, liksom överallt annars, ses Kina som en trolig framtida supermaktsrival till USA. Arabiska ledare är inte dummare än att de förstår att de (och deras olja, gas, luftrum och sjöleder) kommer att hamna i stormaktskonkurrensens skärningspunkt. Följaktligen behöver man en god relation till Kina, i tillägg till den man redan har med USA.
Signalpolitiken, slutligen, handlar också om USA – men på rakt motsatt vis.
De arabiska ledarna vill nämligen inte bryta sin förbindelse med Washington, vars makt i Mellanöstern än så länge trumfar Pekings med råge. Tvärtom vill de fördjupa USA-samarbetet, men på egna villkor. De vill inte höra mer tjat om fängslade dissidenter, och de fasar för den nedprioritering av Mellanöstern till förmån för Asien som amerikanska presidenter har utlovat sedan Barack Obama.
Arabledarna har därför återupptagit en vana från kalla kriget: de flirtar lite extra med USA:s motståndare, då Sovjet och nu Kina, för få amerikanerna att förstå att relationen inte kan tas för given. Spelar svårfångade, helt enkelt. Återstår att se om det väcker några varmare känslor i Washington.