Modet växlar. För länge sedan, när folk började cykla, så var det vanligt att klä upp sig lite innan man besteg sin penny-farthing – även känd som höghjulingen. Cylinderhatt till exempel - som man kunde lyfta på vid möte. När jag reser i Uganda så slås jag av att särskilt på söndagar så klär folk upp sig ungefär som man gjorde i Sverige förr – fram till slutet av sextiotalet.
Men då förändrades allt här. Männen gick under en kort period över till att bära brun kostym med breda slag, och skjorta i syntet. Därefter slutade de att klä upp sig över huvud taget. Kvinnor experimenterade fritt med olika metoder för att permanenta håret. Och glasögonen tredubblades i genomsnittsstorlek. Sjuttiotalet innebar en allvarlig estetisk kris.
Det blev inte så mycket bättre vid slutet på sjuttiotalet och åttitalet då det blev populärt att ”klä ut sig”. Den som politiskt lutade åt höger kunde anlägga en vaxad mustasch – fast han inte var brittisk parlamentsledamot på artonhundratalet. Den som var till vänster kunde sätta på sig fiskarmössa eller keps, anlägga skäggstubb för att se ut som en ”arbetare” eller en hamnsjåare i en pilsnerfilm. Så är det fortfarande – vi klär mest ut oss. Och tro det eller ej, det gör även den som bär funktionskläder.
Funktionsklädsel är ett mode som låtsas att det inte är ett mode. Det går ut på att man inför en kort promenad eller en planerad förflyttning från bilen i inomhusgaraget till matvaruaffären, sätter på sig kläder som är lämpliga för en längre campingsemester på Vitön i Svalbard (typ ”nu ska vi resa i Andrées fotspår”).
Funktionskläder bär på fler paradoxer i det postmoderna samhället. Den som är ute på rask promenad i funktionskläder signalerar målstyrning – det är motion och inte socialt umgänge som är syftet. Och ändå görs det tillsammans med andra som är funktionsklädda. Även den som bär funktionskläder törstar efter gemenskap – trots att den inte har en hatt att lyfta på.
Men funktionskläderna har även en mörk sida. De utvecklas och antar alltmer extrema former. I tangentens riktning har en ny estetisk dystopi uppenbarats i form av cykelmodet. Det är i dag nästan omöjligt att cykla utan att ikläda sig extrema varianter av just funktionskläder. Cyklister är nu en sekt som bär specialglasögon, rymdhjälm, och - deras pièce de résistance - de vadderade lycrabyxorna vars utseende bara en evolutionsbiolog kan förklara.
Så till påskpromenaden så rekommenderar jag cylinderhatten. Den är trevligare – även om den inte är så himla ”funktionell”.