Det kan inte vara lätt att vara ansvarig för stadsplaneringen i Uppsala. Mycket av den framtida planeringen verkar hänga i luften just nu. Uppsalapaketet –uppgörelsen om fyra järnvägsspår Uppsala-Stockholm – som kommunen och staten slutit avtal om, känns osäkert. Trafikverket velar om finansieringen och i Uppsala stöter planeringen av hela stadens utbyggnad på protester. Hur ska en handlingskraftig kommunledning agera?
Planeringsförutsättningarna är alltså inte lika klara som de var för kanske två år sedan. Den fortgående pandemin, som är långt ifrån över, har gjort att människors vardagsvanor förändrats radikalt. Åtskilliga jobbar gärna hemifrån om det går, något som uppmuntras av många arbetsgivare.
Hemarbetet har i sin tur lett till att kravet på bostadens beskaffenhet förändrats under det senaste året. Större ytor i eget hus, tillgång till trädgård eller nära till grönområden vill många ha. Den nybyggenskap som ursprungligen planerats i de sydöstra stadsdelarna och i Eriksberg är så gott som uteslutande i flerfamiljshus.
Ingen byggherre med vettet i behåll gör fasta planer med så motsägelsefulla premisser.
Det går inte att komma ifrån frågan på vilken grund politikerna ska låta planeringen för framtiden vila. Den lokala folkvilja som kraftfullt motsätter sig byggande i till exempel Blodstensskogen? Vetenskapen som andra använder för att visa vilka hotade arter som får stryka på foten om det byggs fem- eller sexvåningshus på platsen? Eller föreningar och andra organisationer? Det är svårt, särskilt när åsikterna går stick i stäv mot varandra och de politiska besluten ändå blir impopulära.
Då och då föreslås lokal folkomröstning som lösning på svåra kommunala tvistefrågor. Det kan verka som en naturlig utgång men den skapar ofta fler problem än den löser.
Det kan vara svårt att utforma alternativ som är tydliga för väljarna. Det är svårt att locka tillräckligt många som deltar i omröstningen så att det är möjligt att tala om folkvilja. Och det kan ligga nära till hands att påstå att ”väljarna har sagt ja respektive nej” fast omröstningen bara var rådgivande.
Och till slut är det de politiker som är valda vid allmänna val som ändå måste bestämma och bära ansvaret.
Men jag vill lägga till ytterligare en utsatt population i sammanhanget – barn som gärna leker i skogsbackar och på fält och ängar. De är knappast utrotningshotade som reliktbock och sällsynta fladdermöss, men deras behov av lek i icke planerad mark borde också tillmätas stor betydelse. Hörs deras röster?