Egyptens premiärminister Mustafa Madbouli sken som en sol när han häromveckan meddelade att investerare från Förenade arabemiraten ska satsa 35 miljarder dollar på att bygga en ny stad på den egyptiska Medelhavskusten, komplett med lyxig småbåtshamn. Just städer har Egypten gott om sedan tidigare, och hamnen i Alexandria kunde väl räcka. Men dollarinflödet kommer som en skänk från himlen.

Sedan flera år skakas Egypten av svåra statsfinansiella problem. Utlandsskulden växer och befolkningen plågas av elbrist, inflation och nerdragningar i de välfärdsprogram som kontrollerat priset på bröd och andra basvaror. Många miljoner egyptier kämpar med att ställa mat på bordet.

Det är inte så att Egypten saknat chanser att vända skutan. När president Abdelfattah al-Sisi grep makten 2013 välkomnades han av arabvärldens oljemonarkier, som satsade tiotals miljarder på att stötta den egyptiska ekonomin. Internationella valutafonden IMF har också erbjudit lån i flera omgångar och 2015 upptäcktes dessutom stora naturgasfyndigheter.

Problemet är att den egyptiska regeringen inte har förvaltat möjligheterna väl. I stället satsar man på jättelika statusprojekt. Att bygga ut Suezkanalen var kanske ingen dum investering, men att vräka ut pengar på nytt stridsflyg och krigsflotta framstår som mindre välbetänkt. Mest uppseendeväckande är beslutet att bygga en ny huvudstad med tempelliknande monumentalarkitektur, jättemoské och dito katedral, Afrikas högsta skyskrapa och olympiska sportarenor. Visserligen ingen småbåtshamn, men det är nog främst för att stan ligger i öknen.

När det gäller stora banker och multinationella företag talar man ibland om att de är ”too big to fail”, för stora för att få misslyckas. Om konkurs hotar måste staten inskrida till nästan vilket pris som helst, eftersom allt vore billigare än att tillåta ett sammanbrott.

Så är det med Egypten. Ett land på Europas södra tröskel med mer än 100 miljoner invånare, som knyter samman Afrika och Asien och kontrollerar Suezkanalen – det måste helt enkelt förbli stabilt, för alternativet vore otänkbart.

Men räcker det att vara för stor för att misslyckas, om man också är för stor för att räddas? Bistånd och lån kommer inte hålla Egypten flytande på lång sikt, så länge regeringen saknar vilja eller förmåga att genomföra nödvändiga reformer. Att Förenade arabemiraten skyfflar in ytterligare en stödinvestering kan köpa mer tid, men sen gäller det att använda den rätt.