Metoden triangulering användes av Socialdemokraterna redan på 1980- och 90-talet. Den går ut på att lägga sig närmare, alternativt stjäla, motståndarens politik för att vinna osäkra väljare i mitten. För S innebar det bland annat att överge den extrema högskattepolitiken och acceptera privata alternativ. Att kunna attrahera en alltmer välbeställd och välutbildad medelklass var nödvändigt för att säkra maktinnehavet.
Göran Persson, partiledare 1996-2006, ville kanske lite för mycket. Han både blev feminist och skulle bygga ”det gröna folkhemmet”. Snart skulle han i alla fall överträffas i konsten triangulering. Moderaterna Anders Borg, Sven-Otto Littorin och, kanske framför allt, Per Schlingmann, presenterade inför valet 2006 sitt bygge De Nya Moderaterna, med underraden ”det nya arbetarpartiet”. Fredrik Reinfeldt var utsedd till ledaren som på två val skulle komma att dubbla Moderaternas väljarstöd.
Historien var närvarande när statsminister Ulf Kristersson i onsdags äntrade talarstolen i Almedalen. Åhörarna fick en del att tänka på. De gröna stråken kändes igen från presentationen av nya vindkraftparker i våras, samt från framgångarna i miljöförhandlingarna under halvåret som ordförandeland i EU.
Miljömoderaterna var ändå bara en bisats i partiledarens tal. Det som tog störst plats var det nya välfärdspartiet M. Till höstbudgeten väntar inga skattesänkningar, däremot rejäla förstärkningar till skola, vård och omsorg. En bekymrad Kristersson hade tagit del av prognoser som visar på mångmiljardunderskott i kommuner och regioner 2024. Konjunkturen får inte drabba de svagaste, välfärden måste få sitt, slog han fast med darr på stämman.
Vem är ”Schlingmann”, undrar den cyniske som inte riktigt tror på ärligt uppsåt, mer på taktik. ”Partikällor” uppger för Expressens politiske reporter Tomas Nordenskiöld att M vill bredda sin politik över ”blockgränsen”. Huvudmisstänkta är Expressens förre politiska redaktör Anna Dahlberg, numera Kristerssons statssekreterare, samt tidigare FP-partisekreteraren Johan Jakobsson, även han statssekreterare. Dahlberg var den som skrev Almedalstalet, med tydliga trådar till hennes tid som opinionsbildare.
Ulf Kristersson har flera av de problem som alla ledare har när man vill gira åt sidan, byta spår och framstå på ett nytt sätt. Bottnar man i det man säger? Kan man backa upp det med konkreta förslag så att det inte bara blir tomma ord? Och det svåraste: finns adressaten, de väljare som verkligen vill ha nyordningen, och är de i så fall påverkbara?
Han har också flera problem som Reinfeldt aldrig hade. Han ska förhandla fram sitt höstbudgetförslag med ett nationalistiskt parti, SD. Det nygamla och mer liberala M är beroende av ett parti som brukar kalla sig illiberalt, det liberalas motsats. Det svenska politiska landskapet har förvandlats till en geometrisk figur som triangulering får svårt att bita på. De så attraktiva mittenväljarna har dessutom krympt ihop och nästan försvunnit, vilket Centerpartiet har fått erfara.
I princip är det välkommet att regeringen gör en sväng åt den liberala kanten. Men det känns också som att det största partiet stirrat sig blinda på ett av alla utfall i valet, att man ”tappat till S i storstäderna”. Detta leder i sin tur till en strategi att vinna tillbaka väljare över blockgränsen, en blockgräns som inte existerar på samma sätt längre.
Det var kanske inte mer pengar till välfärden som fick stockholmare att rösta på Magdalena Andersson, inte bara i alla fall? Väljarnas dom över Moderaterna 3.0 kommer vad det lider. Kanske redan i höst? Budgeten blir ett första tecken på om Kristersson bottnar i det han säger.