När måndagsmorgonen gryr vet vi hur EU:s medborgare har röstat och om de högerradikala krafterna fick den framgång många spått. Hur detta påverkar unionens utrikespolitik och lagstiftning dröjer dock innan det klarnar. När vallokalerna stängt finns vardagens obönhörliga realiteter kvar mot vilka politiska vallöften ofta blir färggranna höstlöv i vinden.
En realitet är att det pågår ett grymt krig i Europa där unionens engagemang bara har påbörjats. Det finns skäl för en förmodan att detta krig kan vara länge än. Efter hand kommer det växande stödet till Ukraina att åtminstone kunna skapa ett dödläge med allt större förluster på den ryska sidan.
En normal rysk statsledning skulle i detta läge försöka få till stånd fredsförhandlingar. Men en normal statsledning hade heller inte påbörjat detta anfallskrig. För var dag som går blir det allt tydligare att president Putin staliniserar Ryssland och med alla medel försöker förvandla kriget i Ukraina till en repris på det Stora fosterländska kriget 1941-45. Övergång till en krigsekonomi pågår för fullt och 40 procent av statsutgifterna slukas redan av kriget.
Än mer kommer att krävas och därför är Stalins metoder nödvändiga för att kväsa varje ifrågasättande i dess linda. Passivitet blir den enda möjliga motståndshandlingen vilket ytterligare undergräver statsapparatens effektivitet och förvärrar korruptionen.
Det som mest påminner om det Stora fosterländska kriget i Putins version är förlusterna och lidandet. I denna ryska ekonomi finns till slut ingen misskund med de mest utsatta, åldringar, sjuka och handikappade. Medellivslängden i Ryssland sjunker troligen uppseendeväckande och snabbt.
Vårt Europa ställs nu inför en armé med ett land och en diktator som alltmer står utan andra resurser än vapen och soldater. Hans grepp om makten kräver en oavbruten mobilisering av hela samhället.
Fröet till undergång finns därför mest sannolikt i maktens innersta kärna. Bland dem som kan se undergången närma sig, som fruktar för sin egen säkerhet och som rimligen har en möjlighet att agera, det vill säga inom säkerhetstjänstens innersta skikt. Men det kan dröja länge innan någon där ser en möjlighet att slå till och vågar ta steget.
Faran nu är att alltför många, både medborgare och politiker inom EU, tror att kriget i Ukraina kan avslutas, även på dåliga villkor, och att en fred då innebär att allt övergår till det normala.
Då har de inte förstått att vår demokrati och vårt liv i fred och frihet kräver år av insatser som vi alla måste vara beredda att betala.