Stämningen var god på en tillställning som jag hade bjudits in till i huvudstadsregionen. Orientalisk musik strömmade från högtalarna och det fanns mängder med mat. Kvinnor med utländsk bakgrund hade tagit med sig sina favoriträtter. Det doftade koriander, saffran och kummin. Kvinnan bredvid mig skrattade och frågade om jag hade smakat på maten. Jag nickade och undrade vad hon jobbade med, men fick till svar att hon skulle arbetsträna.
Hennes svar gjorde mig oerhört förvånad. Var kvinnan arbetslös? Hon såg ju ut som jag. Klädstilen påminde om min och vi var i samma ålder. ”Du pratar ju perfekt svenska”, konstaterade jag. ”Ja, jag är född i Sverige och gick i svensk skola tills jag var 12 år. Då blev jag bortgift med en äldre man. Jag blev mamma väldigt ung. Han dog för ett år sedan, så nu är jag fri”, svarade hon.
Glädjen i hennes ögon försvann. Plötsligt insåg jag att bredvid mig stod en kvinna som hade tvingats bli mamma i yngre tonåren. Hon hade levt i fångenskap i större delen av sitt liv. Varför hade lärarna inte agerat när hon inte dök upp i skolan? Barnmorskan som förlöste henne borde väl ha förstått? Varför hade ingen hjälpt henne? Jag ställde några trevande frågor och fick ledsna ögon till svar. ”Mitt liv har varit mörkt. Men jag är stolt över mina barn och jag älskar mina barnbarn”, sade hon. Hon försökte ge mig ett leende, men ögonen hade tårar.
Kvinnans öde lämnade mig inte. Några dagar senare tog jag kontakt för att höra om jag uppfattat allt rätt. Jo, det var korrekt. Hennes numera vuxna barn stöttade henne. Hon ville troligtvis varken berätta om sitt liv för en främling eller vara ett offer, utan bara vara vanlig.
Hedersförtrycket drabbar många barn och unga än i dag. Enligt Försäkringskassan saknas 10 000 barn i Sverige, men föräldrarna har inte anmält dem som saknade och för få kommuner utreder de ärenden som dyker upp. Tjejers rätt i samhället, TRIS, fick 2018 i uppdrag av Uppsala kommun och Länsstyrelsen att kartlägga hederskulturen. 1063 elever från nio kommunala skolor deltog i studien. 41 procent av flickorna och 31 procent av pojkarna känner oro över att inte få bestämma vem de ska gifta sig med.
Rätten att välja sin partner är inte självklar, men det borde vara en självklarhet att samhället ska rädda de barn som förlorar sin frihet. Det var inte självklart för 30 år sedan och det är tyvärr inte självklart i dag.