Alla har vetat ett bra tag att kommunernas och regionernas ekonomi kommer att bli ansträngd på 2020-talet. Ingångsvärdena har varit kända och det handlar om demografi. Förändringarna kan beskrivas mångordigt och med staplar för olika åldersgrupper, men det räcker egentligen med att säga att 1940-talisterna fyller 80 och kommer att behöva vård.
Sedan tillkommer kostnader för nyanlända. Flera hundratusen fick asyl i Sverige från 2015 och några år framåt. Etableringstiden har gått ut och då är det kommunerna som står för välfärd och bostad till dess att den nyanlände blir självförsörjande. Tiden det tar varierar, beroende på utbildningsnivå, men mycket tyder på att prognoserna varit väl optimistiska. Ingen har väl heller missat att Sverige är på väg in i en lågkonjunktur.
Sammantaget larmar snart hela kommun-Sverige om en ohållbar situation. Det började med glesbygdskommuner som redan har en svag arbetsmarknad, men har fortsatt och nådde i förra veckan Uppsala. ”Staten bör ta större ansvar för nyanländas etablering”, skrev Mohamad Hassan (L), ordförande i arbetsmarknadsnämnden, i ett pressmeddelande (1/10).
Som av en händelse hämtade Stefan Löfven i veckan sin nya civilminister Lena Micko från Sveriges kommuner och landsting (SKL) där hon varit ordförande. Den första frågan till henne (från TT) var hur hon såg på krisen i kommunerna. ”Det är ett allvarligt läge” sade den nya ministern som ändå ville undvika att kalla det en kris. Det viktigaste uppdraget blir ”att förstärka för kommuner och regioner så att de klarar sitt välfärdsuppdrag”, sade hon.
Det råder bred politisk enighet om att statsbidragen till kommunerna behöver öka ytterligare. Detta fanns redan i M/KD-budgeten för 2019 och kommer garanterat att vara en stor fråga fram mot valet 2022. Alla vill ”satsa på välfärden”. Det extra stödet behövs, men frågan är om det skulle hjälpa att hälla ännu fler miljarder i kommunbudgetarnas svarta hål.
En kommun eller en region har två alternativ när kostnaderna stiger, att effektivisera eller att höja skatten. Nackdelen med det senare är uppenbar då det leder till färre skattebetalare och lägre intäkter på sikt. Att spara är förstås jobbigt. Många har 1990-talet och större barngrupper i förskolan i minnet. Men sanningen är att det finns ett stort utrymme för effektiviseringar som inte skulle drabba skola, vård och omsorg, inte minst i Uppsala.
I tider av goda skatteinkomster ökar antalet anställda i kommunen. Behovet tycks oändligt och hålen att fylla är många. En SKL-rapport från 2015 visade att välfärdstjänsterna i Uppsala kostade fem procent mer än standardkostnaden i landet. När det sker hastiga försämringar av ekonomin, som 2009, behöver staten gripa in för att förhindra uppsägningar. Men staten ska inte vara en regulator för att undvika svängningar. Lågkonjunkturer behövs också, om skattebetalarna på sikt ska få valuta för sina pengar.
Frågan just nu är om flyktingkostnaderna är något extraordinärt, om staten behöver gripa in. Uppsala har tagit emot fler nyanlända än andra kommuner, säger kommunalrådet Hassan (UNT 27/9) och kostnaderna för försörjningsstöd har stigit med 50 procent på några år, till 400 miljoner kronor. Många som får stöd är framtida skattebetalare. När? Det beror delvis på kommunen. Liksom hanteringen av lågkonjunkturen och ett större antal äldre.
Aktörer på alla nivåer bör ta ett steg tillbaka innan bidragsdosen till kommunerna ökas ytterligare. Annars är risken stor att löften om en ”bättre välfärd” förvandlas till luft.