För snart tio år sedan, 1 juni 2013, grundades myndigheten Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Syftet var att bedriva ”en effektiv och strategisk tillsyn av hela den svenska sjukvården och omsorgen”. Tillsynen hade tidigare legat hos Socialstyrelsen och dragits med problem. Sammanlagt 375 inspektörer drog här ut över landet för att hitta fel och brister, bedöma risker och i slutändan borga för en bättre vård och omsorg.
Det råder inget tvivel om att Ivo-inspektörerna jobbat för sina löner. Tidningsrubrikerna talar sitt tydliga språk, om kritik, vitesförelägganden och stängningar av hela verksamheter. Intrycket utifrån har varit raka besked och snabba ryck, en kontrast mot inlindad kritik och långa handläggningstider. Patienter och omsorgstagare har till synes fått någon på sin sida. Kommun- och regiondirektörer, omsorgs- och vårdchefer och utförarföretag må darra. Om ni inte sköter er får ni besök av Ivo!
Den senaste tiden har dock funnits skäl att fundera på myndighetens roll. Först var det karusellen kring vårdplatserna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Flera års kritik mot akutvården på sjukhuset slutade i december med att kammarrätten upphävde vitesföreläggandet. Samtidigt som det var uppenbart att vården hade brister, att vårdplatserna var för få, saknades kommunikation mellan Ivo och Akademiska. En del av kraven – hur behovet av vårdplatser togs fram – hade snarast karaktären av krypskytte.
Den 31 januari meddelade Ivo att tillståndet för omsorgsbolaget Humana Assistans återkallas. Humana bedriver vård inom LSS, ledsagarservice och hemtjänst och skulle enligt beslutet avveckla hela verksamheten senast 10 februari, alltså i fredags. Nyheten slog ned som en bomb för både företaget och omsorgstagarna – allt skulle bort på tio dagar. Många var helt oförstående till grunderna för den drastiska åtgärden.
I tisdags kom dock förvaltningsrättens beslut om inhibition, att verksamheten får fortsätta i väntan på dom. Det rör sig om ”ett för Humana väldigt ingripande beslut”, skriver domstolen, som också betraktar utgången i målet som ”oviss”.
Kritik mot Ivo har funnits genom åren, särskilt tydligt i en granskningsrapport från Riksrevisionen i november 2019. Grundkritiken var att Ivo:s beslut ”inte fattas på ett enhetligt sätt över landet”. Det har heller inte funnits förutsättningar för att kunna göra det eftersom det saknas ”ett samlat bedömningsstöd till inspektörerna” liksom tillräckligt it-stöd, enligt Riksrevisionen.
Inspektörer kan alltså göra lite som de själva finner bäst och det kan slå åt båda hållen. JO har vid flera tillfällen riktat långtgående kritik mot Ivo. ”Trots omfattande brister på boendet har Ivo inte vidtagit åtgärder”, skrev JO om ett LSS-boende (3/5 2022).
Våren 2019 framförde JO stark kritik mot Ivo:s hantering av den psykiatriska tvångsvården. ”Ivo har inte någon samlad kunskap om i vilken omfattning tvångsvård bedrivs och har heller inte använt de verktyg som finns för att skaffa sig kunskapen”, skrev chefs-JO Elisabeth Rynning som såg mycket allvarligt på bristerna.
På ena sidan underlåtelse att granska, på andra sidan övernitisk granskning där vårdgivare till varje pris ska sättas dit. Trots att det givetvis sker mängder av värdefulla granskningar däremellan bli slutsatsen att det inte riktigt går att lita på Ivo. Det är allvarligt i en tid när vården (och omsorgen) står för stora utmaningar efter pandemin. Med de resurserna måste den statliga myndigheten kunna genomföra en bred och högkvalitativ granskning. Eller hur, socialminister Jakob Forssmed (KD)?