Mellanöstern är den del av världen som slukat mest av USA:s politiska energi under 2000-talet. Även för Biden lär regionen spela stor roll, men vi vet inte vilken politik han tänker bedriva och ledtrådarna leder inte alltid åt samma håll. Först och främst bör man förstås studera Bidens egen historia, både som mångårig senator och som Barack Obamas vicepresident 2009-2017.
Likt de flesta demokrater röstade Biden mot USA:s deltagande i Kuwaitkriget 1990, men han ingick senare i de stora majoriteter som stödde USA:s invasioner av Afghanistan 2001 och Irak 2003. Lagom till vicepresidentskapet tycktes hans inställning till de segdragna krigen i Mellanöstern dock ha hårdnat. Biden varnade Obama för att angripa Libyen 2011 (vilket ändå skedde) och bomba Syrien 2013 (vilket inte skedde). Han ville se en fredlig lösning på konflikten om Irans kärnteknologiprogram och protesterade mot Donald Trumps beslut att lämna Obamas Iranavtal 2018.
Ska man i dag karakterisera Bidens Mellanösternpolitik är det alltså närmast som interventionskritisk. Det draget lär stärkas av USA:s omfattande inrikespolitiska och ekonomiska problem. Samtidigt är han en pragmatiker som i första hand vill se ett stabilt Mellanöstern, med eller utan amerikansk truppnärvaro, och han har sannerligen inga ideologiska invändningar mot att bruka militärmakt vid behov.
Bidens tidiga utnämningar ger en blandad bild. Nye utrikesministern Antony Blinken och nationelle säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan utmärkte sig båda under Obamaåren genom att driva på för nya insatser i Mellanöstern. Men ett snäpp längre ner i hierarkin dyker kritiska röster upp, som Sullivans andreman Jon Finer och Robert Malley, favorit till utnämningen som Iransändebud. Jag intervjuade Malley i Washington för ett par år sen, och det råder ingen tvekan om att han står långt till vänster inom amerikansk Mellanösterndebatt – vilket i och för sig kan vara till höger ur svensk synvinkel.
Arvet efter Trump komplicerar saken. Truppantalen i Syrien, Irak och Afghanistan har krympt, men USA har stora styrkor i Persiska viken och området surrar av nya svåra spänningar. Och det är ju som amerikanerna brukar säga om krig: the enemy also gets a vote. Iran kommer att sätta press på USA från sitt håll, liksom talibanerna i Afghanistan och Assad och ryssarna i Syrien.
Sist men inte minst kommer nya kriser snart pocka på uppmärksamhet. Tio år efter den arabiska våren skakas Tunisien återigen av gatuprotester och hela regionen befinner sig i ekonomisk kris. Biden må vilja minska USA:s engagemang i Mellanöstern, men det är inte säkert att Mellanöstern håller med.