Vad ska vi egentligen ha Postnord till?

Postnords vd Annemarie Gardshol vill att företagets åtagande när det gäller brevutdelning ska ändras till tre dagar i stället för dagens två. Svenska regeringen är så här långt avvisande. I stället väntar en utredning om vad som generellt bör göras för att undvika en konkurs.

Postnord är, som bekant, både danskt och svenskt. Danska och svenska Posten fusionerades 2009 i en affär som i dag framstår som en av de sämsta som svenska staten någonsin genomfört. Sverige fick medansvar för den danska postens allt sämre affärer, men inte tillräckligt ägarinflytande för att kunna utöva någon verkningsfull styrning. Nu utreder danska folketingets transportutskott en privatisering av hela postväsendet, respektive en delning av Postnord mellan Sverige och Danmark.

Det gamla postmonopolet avvecklades redan 1993. Vad man då inte insåg var att man riskerade förutsättningarna för den riksomfattande service som också ingår i kraven på postverksamheten. Antalet brev som skickas har fallit dramatiskt i Danmark. Nu väntar sannolikt en liknande utveckling i Sverige, med miljardförluster som följd. Paketutdelningen kan inte bära hela verksamheten.

Så Postnord kanske inte behövs, vid närmare eftertanke? En rad andra företag har tagit sig in på marknaden för paketutdelning och det tycks ju ofta gå att hitta lösningar där både brev och paket når adressaterna med hjälp av privata aktörer som kan kombinera sina tjänster med varandra.

Men frågan har också en helt annan sida. En fungerande postservice över hela landet har alltid betraktats som en av statsmaktens huvuduppgifter, i alla länder. I Sverige börjar historien om staten och postutbärningen på 1600-talet. Gränsskydd, försvar, vägnät, polis – och fungerande postgång – är alla exempel på sådant som måste ingå i statens ansvarsområde och där konkurrerande parallella system inte kan fungera. Statens roll och ansvar kan inte tas över av företag som egentligen sysslar med att dela ut paket …

Strukturförändringarna är en följd av den nya kommunikationstekniken och är inte unika för Sverige (eller Danmark). Men i en rad andra europeiska länder har det länge setts som självklart att staten då också går in och lägger till det som behövs när marknaden inte räcker till för att hålla postväsendet vid liv.

Postnord, eller en återskapad svensk Post, behövs – oavsett marknadens förutsättningar. Vill vi inte ha en allt dyrare och allt glesare service så måste staten – skattebetalarna – skjuta till pengarna.