Väl bortom ”inspärrningsstrecket” sitter jag här utan att klaga. Ackis har under åren utomordentligt väl lotsat mig genom både det ena och det andra. Nu gäller det bara att hålla sig frisk tills stormen bedarrat och det åter finns en plats vid respiratorn.
I dessa dagar är det många som drar i krig. Den franske presidenten kallar hem utlandsförband och beväpnade soldater patrullerar städernas gator. Donald Trump har genomgått en häpnadsväckande förvandling och uppträder nu dagligen som nationens krigsledare i tv.
Och det finns anledning till oro. Men även för reflexioner över hur vi så aningslöst förskingrade alla de lager vi hade skapat för att kunna motstå en avspärrning eller en allvarlig kris. Mycket talas det i dessa dagar om de 35 fältsjukhus som försvaret länge kunde mobilisera. Men till det borde man även lägga ett trettiotal brigadförbandsplatser som var välutrustade. I dag förbannar vi att materielen såldes bort eller bara destruerades.
Men en beredskapshållning innebär inte bara att stoppa in grejer i lämpliga förråd. De måste underhållas och även förnyas. I dag tror jag alla tycker det hade varit värt att ta den kostnaden.
Det känns märkligt att alla som nu vill utkräva ansvar för dem som placerat oss med så bristande resurser i en allt allvarligare kris, inte tycks reflektera över hur katastrofalt illa vi skulle drabbas om Sverige dras in i ett krig. Vår oförmåga att förstå att vi kan drabbas av epidemier och naturkatastrofer har nu fått en knäck, men kriget är fortfarande omöjligt för de flesta av oss att mentalt acceptera som en möjlig risk.
Krigsspel med studier av antalet sårade och döda blir också nästan absurda när man överväger hur vi skulle tvingas hantera kanske tusentals sårade per dag i inledningen av ett krig. För oss som sett kriget som en realitet, är det obegripligt att inte alla nya bostadshus har skyddsrum med möjlighet att elda en kamin och åtminstone värma vatten. De utrymningsplaner som en gång fanns är omöjliga att genomföra i dag.
Men vi borde allvarligt fundera över om vissa särskilt sårbara skulle utrymmas till vad som bedöms vara säkrare områden. Till exempel mindre barn med åtminstone en förälder eller nära anhörig. Lika självklart måste vi åter börja lagra sjukvårdsmateriel, mediciner, väsentliga födoämnen och för krigsproduktionen avgörande metaller och andra ämnen.
Den som är luttrad kan tyvärr frestas att tro att när faran är över begraver vi otrevliga kostnader i det svenska utredningsväsendets outgrundliga gömmor.