Vad händer med de ensamkommande nu?

Säkerhetsläget i Afghanistan sätter nytt ljus på hur illa politikerna har behandlat de ensamkommande.

Talibaner vid Hamid Karzai International Airport, i Kabul, Afghanistan.

Talibaner vid Hamid Karzai International Airport, i Kabul, Afghanistan.

Foto: Rahmat Gul/ TT

Krönika2021-08-17 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Händelseutvecklingen i Afghanistan är förfärande, men förbaskat nog också förväntad efter USA:s tillbakadragande. För svensk del berör situationen de ca 9000 ensamkommande från landet som de senaste fem-sex åren varit föremål för ett hänsynslöst juridiskt limbo. Under den lagstiftning som fanns på plats när de ensamkommande faktiskt kom till Sverige hade många fått asyl beviljad, men när prövningarna väl skedde hade lagstiftningen såväl som säkerhetsläget i Afghanistan hunnit ändras, och de ensamkommande hamnade mellan stolarna.

Den så kallade gymnasieamnestin som gav gruppen en ny chans att stanna i Sverige givet att man klarade av studierna inom ett visst tidsspann var illa utformad och har i praktiken givit examinerande lärare det otacksamma uppdraget att agera migrationsdomare. Dessutom är det inte rättvist gentemot andra asylsökanden att bryta ut en viss grupp och ge denna fördelar som andra inte kan dra nytta av. Asylsystemet blir inte långsiktigt hållbart om det består av allt för många lapptäcken och särlösningar.

Men gjort är gjort. Gruppen unga ensamkommande afghaner har hunnit rota sig i Sverige och i och med utvecklingen i Afghanistan har det uppstått ett nytt verkställighetshinder för utvisningar. Detta kommer med all sannolikhet inte försvinna inom överskådlig tid. Frågan politikerna nu står inför är huruvida dessa nu ska behöva sväva i ovisshet i flera år till, för att sen utvisas till ett land man i många fall inte har någon egentlig koppling till, eller om man faktisk ska bevilja gruppen riktig amnesti, bestående av permanenta uppehållstillstånd, och det utan krav på varken jobb eller avklarade studier.

Det som talar emot är att gruppen på samma villkor som alla andra redan har genomgått en asylprövning och fått nej. Att premiera personer som tidigare inte lämnat landet trots avslagsbeslut kan riskera att skicka en signal till framtida invandrargrupper att det lönar att gå under jorden istället för att följa beslutet.

Samtidigt är det på många sätt svenska politiker som genom att kasta om asylsystemet gång på gång har försatt de ensamkommande i den prekära och ovissa situation de idag befinner sig i. Det framstår knappast som rimligt att utvisa gruppen när säkerhetsläget förändrats igen, om låt säga några år, och gruppen hunnit bli ännu mer rotad och integrerad i det svenska samhället. Humanitetsskäl talar för att det får vara nog med de politiska turerna nu. Situationen politikerna har försatt de ensamkommande såväl som sig själva i är en riktig rävsax, som kommer att innebära ett högt politiskt pris hur den än till sist hanteras.