När världen skakar och allt tycks handla om naket maktspråk, då tänker man på en gammal Uppsalaprofil. Just för att hans idéer verkar så hopplöst ute behöver vi påminnas om Nathan Söderblom.
I sommar är det hundra år sedan denne ärkebiskop och Nobelpristagare organiserade det ekumeniska Stockholmsmötet. I vår sekulariserade tid, när blicken flackar mellan Netflix och Nasdaq, skulle få lyfta fjärrkontrollen för en kyrkokonferens. Men 1925 var detta kristenhetens största sammankomst sedan mötet i Nicea år 325, och visionen ännu större. En världssensation.
Kyrkan, menade Söderblom, var inget självändamål. Tron och kärleken var viktigare än institutionerna, och splittringen i spåren av första världskriget synd och skam:
”Vår söndring korsfäster ånyo alltjämt Herren”, skrev ärkebiskopen. På eget initiativ sammanförde han över sexhundra kyrkoföreträdare från hela jorden, varav många bittra fiender. Högst på agendan: fred.
Sverige fick därmed en internationell roll som vi brukar förknippa med världsliga aktörer: Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Carl Bildt. Men fröet till denna unikt blågula diplomati kom från teologin.
Nathan Söderblom utnämndes till ärkebiskop 1914 för att regeringen ville undvika bråk mellan kyrka och universitet. Ett typiskt svenskt motiv – kompromiss och konsensus – som i sin tur stärkte svensk vidsynthet och internationalism.
Den multibegåvade, hyperaktive Söderblom fick tolv barn och talade ungefär lika många språk. Medan första världskriget rasade som värst 1916 komponerade han melodin till psalmen ”I denna ljuva sommartid”. Framför allt blev han en reformator, nästan i klass med Martin Luther även om hans inflytande i dag är okänt för de flesta.
Svenska Kyrkan arbetar fortfarande i Söderbloms anda. Öppenheten har lett till en del kritik i ett polariserat samhällsklimat, men attraherar också alltfler besökare och medlemmar.
Som nation har dock Sverige övergett rollen som medlande, moralisk stormakt. När Ryssland massakrerar ett grannland är vi en liten kugge i Nato. När USA förklarar handelskrig mot Europa är vi en liten kugge i EU. Den svenska rösten i världen har reducerats till bakgrundens doakör.
Verklighetsanpassningen var oundviklig, men måste vi för den skull ge upp alla ambitioner att verka för fred och förnuft? Motsatsen till en moralisk stormakt blir … en omoralisk småstat. Är det en sådan vi vill vara, medan Trump, Putin och Xi Jinping avgör planetens öde?
Nathan Söderbloms svar hade varit klart och tydligt.