Vad är vi beredda att offra för tryggheten?

Den som tänker på de brott som barn begår kanske tänker på snattat lösgodis eller ett skolgårdsslagsmål med lite näsblod. Verkligheten är dock en annan; förnedringsrån med så mycket hot att den utsatte inte vågar anmäla, uteserveringar som sprängs i luften, beställningsmord. Det är inte särskilt konstigt att ett samhälle som förberett sig på den förstnämnde typen av kriminalitet står handfallna inför den senare.

Den organiserade brottsligheten i Sverige har nått absurda, skrämmande nivåer. Dödsskjutningar utan hänsyn till vem man träffar när man missar, enorma vapenförråd, hela bostadsområden som skrämts från att vittna. Och de som utför dessa besinningslösa våldsdåd är ofta tonåringar. Tonåringar som kallt säger ”inga kommentarer” under förhören och ”inga problem” när de döms till fängelse. Det är bara att bida sin tid, knyta kontakter med andra som sitter inne, sen komma ut och börja igen.

Så det är inte ett dugg konstigt att politiker från alla håll skramlar fram nya förslag – det vi gör idag fungerar inte. På DN Debatt vände Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell upp och ner på sin krossa-gängen godispåse, och en hel del ramlade ut.

Förslaget om att avskaffa sekretess-hindren myndigheterna emellan ser vid första anblick ut som en otrolig inskränkning av individens rättigheter, men det är faktiskt ett väl underbyggt förslag. Det föreslås att sekretessen bara får hävas när det gäller uppgifter som är relevanta för att utreda eller förebygga brott som kan leda till fängelse. Om samhället ska kunna punktmarkera misstänkta och ingripa vid riskbeteenden kan vi inte sätta byråkratiska dörrar framför alla röda flaggor. Förslaget skulle innebära att till exempel skola, polis och socialtjänst enklare kan samarbeta för att proaktivt hindra gängens nyrekrytering. 

Tyvärr håller inte resten av M:s förslag samma mått. De vill utreda en sänkning av straffmyndighetsåldern. Idag är den 15 år, och det stämmer att även yngre personer dras in som springpojkar åt gängen. Men om vi börjar krypa nedåt i åldrarna för att hinna om gängen, var ska det ta stopp? Idag säger lagen femton, och gängen rekryterar tolvåringar. Vilka kommer gängen dra in om lagen börjar vid tolv? Gängen har visar att de alltid är beredda att gå ett steg längre.

De föreslår även att häktningsgränserna för ungdomar tas bort. Gränsen som finns idag, tre månader för de under 18 och nio månader för myndiga, gäller från första juli. Tidigare hade Sverige inte någon övre gräns på häktningstid. Den som är häktad har även ofta restriktioner som innebär att de isoleras upp till 22 timmar om dygnet. Dessa saker i kombination anses bryta mot Barnkonventionen, Europarådets antitortyrkonvention och FN:s konvention mot tortyr. Sverige fick utstå svidande kritik från Amnesty, FN, EU och JO, och bättrade sig. Nu vill M alltså gå tillbaka. 

En häktad person är misstänkt, inte dömd. Om vi slutar betrakta människor som oskyldiga tills motsatsen bevisats så ruckar vi på ett av fundamenten till vår liberala demokrati. Principen är så grundläggande att det är förvånande att Moderaterna ändå verkar ha fått den om bakfoten, eller i alla fall är beredda att offra den. 

Det råder ingen tvekan om att vi behöver nya verktyg för att kunna ta oss an gängkriminaliteten. Men, som Forssells partiledare Ulf Kristersson så gärna säger, gäller det att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt. Om Moderaterna vill fortsätta hävda att deras ideologiska hållning är åtminstone till hälften liberal, och inte bara hårda-frågors-populism, så måste de kunna slå vakt om individens integritet. Den som inte har någon att dölja har tyvärr ändå något att vara rädd för.