Bilderna på hur svampmolnet tornade upp sig över norra Beirut gav ett intryck av overklighet, som något ur en Hollywoodfilm.

Till och med för ett land som genomlevt så mycket – den ohyggliga svälten 1915–1918, det arabisk-israeliska kriget 1948–1949, inbördeskriget 1975–1990, Israels ockupation av södra Libanon 1982-2000, Syriens ockupation 1976–2005, ännu ett krig med Israel 2006, Syrienkonfliktens svallvågor sedan 2011 – var explosionen i Beiruts hamn chockartad. 

Redan innan röken skingrats började sociala medier fyllas av panikslagna meddelanden om sår och skador, överfulla sjukhus, sönderslagna lägenheter och försvunna katter, syskon, pappor. 

Beiruts borgmästare talar om 300,000 hemlösa. Den siffran kommer förhoppningsvis revideras ner när man hunnit inventera skadorna. Få hus verkar ha kollapsat helt och hållet, även om fönster krossats och dörrar slitits från sina gångjärn över stora delar av staden.

Problemet är att även små skador kan vara övermäktiga i det läge Beirut just nu befinner sig. En patient med nedsatt immunförsvar kan bli allvarligt sjuk av en enkel förkylning – och på samma sätt är det med Libanon, som redan innan tisdagens katastrof var på väg mot ekonomisk undergång. 

I höstas började det stå klart att landets inflytelserika finanssektor, juvelen i den libanesiska ekonomins krona, hade misskötts allvarligt. Valutan rasade och libaneserna såg sina besparingar gå upp i rök, samtidigt som priserna steg med raketfart.

Under tiden pågick protester mot Libanons notoriskt korrupta styrande elit, en blandning av rika överklassfamiljer, religiösa ledare och före detta krigsherrar. Demonstrationerna rann emellertid ut i sanden. De styrande fortsatte obekymrat schackra om ministerposter, medan arbetslösheten växte och priserna skenade.

I slutet av juli var läget rent nattsvart.

– Vi kommer att få se barn dö av hunger innan året är över, varnade Jad Sakr, Rädda barnens Libanonordförande.

Det är detta barskrapade, desperata folk som nu fått sina hem, bilar och företag sönderslagna. För att inte tala om hur explosionen demolerade Beiruts hamn – det importberoende Libanons livsnerv. 

Efter chocken och sorgen lär vreden ta över, men risken är att förnyade gatuprotester bara leder till ännu värre tragedier. Libanons parasitära klass av politiker och krigsherrar klarar inte att sköta en ekonomi, men de är experter på att spela ut människor mot varandra för att behålla makten. 

Det är en grym, mörk framtid detta lilla land går till mötes. Om det finns någon tröst är det kanske just det att historiens många prövningar visar hur mycket Libanon redan genomlevt, och överlevt.