Lagom till jul kom en betydelsefull påminnelse om Uppsalas specifika betydelse för utvecklingen av kunskapen om naturen. Det var Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund som i sin årsbok Uppland 2024 uppmärksammar naturen i Uppland. Två uppsatser i boken behandlar Herbationes Upsaliensis, de exkursioner som Carl von Linné gjorde med sina studenter i mitten av 1700-talet i markerna runt Uppsala. Åtta sådana ”herbationer” finns och de beskriver den växtlighet men också den övriga naturen man ser utmed dessa stigar i Uppsala. Vandringarna utgjorde slutpunkten på vårterminen för studenterna som läst botanik.
De två texterna i årsboken borde utgöra en viktig bakgrund för Uppsala kommuns planeringskontor, för ansvariga politiker, för den allmänintresserade allmänheten – samt för kommunens utbildningsenheter, från förskola till universitet. Skribenterna, Mariette Manktelow, Annika Ström, Jan Helmer Gustafsson samt bortgångne Rolf Jacobson, visar ett Uppsala som har rötterna i historien och vad det är som försvinner när grävskoporna och bulldozrarna schaktar bort natur när vägar ska byggas och bostadshus ska pålas. Själva grunden för den systematiska botaniken äventyras.
Naturligtvis borde inte Uppsala ha stannat kvar på 1700-talets utvecklingsnivå. Uppsalas bidrag till vetenskapens framsteg fram till i dag ska vi vara tacksamma för – men utbyggnaden av det moderna Uppsala borde ha skett mer varsamt. Och framför allt är Carl von Linné värd att minnas inte bara av vetenskapen utan också av Uppsalaborna.
Uppsala kommun tog ett ansvar inför Linnéjubileet 2007 och rustade upp de åtta vandringarna, som på 1700-talet utgick från Uppsalas stadsportar till Gottsunda, Ultuna, Håga, Danmark, Gamla Uppsala, Vaksala och Husby. Den åttonde gick i markerna väster om Jumkil. Den insatsen var en bra början men den har inte räckt till för att ge Linné säkrad plats i Uppsalabornas medvetande. I själva verket är det pinsamt att Linné är mer känd utomlands än här hemma.
Historien har kanske kommit att marginalisera Linnés betydelse men likafullt stod han för uppkomsten av den systematiska botaniken och zoologin. Det är detta faktum som ligger bakom processen att ge Linnés vetenskapliga gärning en plats på Unescos världsarvslista.
För detta bör han åtminstone få en tydligare plats i Uppsalas historia och Uppsalas stadsmiljö, särskilt i en tid då den biologiska mångfalden stryps mer och mer. Fler borde lockas att ströva i Linnés fotspår, med dennes nyfikenhet på naturen.