Äldre Uppsalabor minns att staden en gång luktade verkstad, exempelvis från cykeltillverkning. Där fanns också ett starkt inslag av kläder och skor, och med en doft av hårvatten på det. Medelålders Uppsalabor, som jag själv, tycker att staden präglats av livsmedel, mejeri och kött med lite senap på toppen. Ingen Uppsalabo, oavsett ålder, har känt så mycket av stadens största industrier. Läkemedel och medicinteknik är ju tämligen luktfritt.
Minnet av den industritäta innerstaden i Uppsala finns kvar i enstaka byggnader, även om många av dem byggts om till bostäder eller kontor. Så sent som på 1950- och 60-talen jobbade flera hundra på till exempel kappfabriken i Luthagen (Dalgatan), skofabriken Hästens skor (kallad Sko-Lasse, mitt emot Polishuset) eller Nymans på S:t Olofsgatan. Min pappa blev erbjuden jobb på de båda senare men valde byggbranschen i stället.
Bland mina generationskamrater präglades gymnasietiden av lagerjobb. Man fick som jag ta emot mjölk, smör och yoghurt från långtradare som kördes av mycket drivna förare i kvarteret Storgatan- S:t Persgatan. Andra lastade senap, juicer och annat på Slotts/Cadbury eller kött och risgrynsgröt (!) på Farmek/Scan/Swedish Meats. Lukten från dessa jobb var inte alltid angenäm för att uttrycka det milt.
Industristaden Uppsala finns kvar i namn på kvarter, gator och diverse inrättningar, som restauranger. När Uppsala växer söderut bevaras delar av kvarnarna vid Fyrisån, men silosarna ska rivas för att ge plats åt bostäder. Övriga Kungsängen från Strandbodgatan till den nya Tullgarnsbron har redan bebyggts och på andra sidan Kungsgatan finns kvarteret Senapsfabriken. Öster om järnvägen är planen klar för Främre Boländerna, i huvudsak kontor på grund av kravet på säkerhetsavstånd på bioteknikföretaget Cytiva (tidigare GE Healthcare).
Utvecklingen av Boländerna innebär rivning av småverkstäder och rektangulära plåtskjul som ingen egentligen saknar. Förutom kanske de som jobbat där och deras familjer. Industrihistoria har ett innehåll som går utöver stadsbild och arkitektur.
Härom veckan presenterades nya Slakthusområdet i Uppsala, på slakteritomten mellan Verkstadsgatan och fjärrvärmeverket (UNT 20/2). Gamla fyrkantiga hus har rivits för att ge plats åt nya och mer funktionella fyrkantiga hus, tänker man först. Men det visar sig finnas både en och två tankar bakom exploateringen.
”Vi har försökt att behålla de gamla detaljerna så långt det går i vissa lokaler”, säger fastighetschefen Joel Ajne. Till och med visst klotter i slakteriets lokaler ska får vara kvar. Jag tänker på en del av dem som jobbade på Farmek på 1980-talet, anar kanske vem som kan ligga bakom. Fastighetsbolaget kommer också att hänga upp bilder i lokalerna, då man varit på utbildning hos Uppsala Industriminnesförening och lärt sig mera om slakterihistorien.
Boländerna var tidigare åkermark och har fått namn av redskapsbodarna som fanns närmast stan (”bodlandet”). När Uppsala växer och industrierna flyttar ut mot E4:an kommer minnet av det som fanns ändå att finnas kvar. Industriminnesföreningen, som firar 25 år snart och har sitt permanenta museum på Salagatan, har en stor del i detta.
Historien är mer än nostalgi, mer än sentimentalitet hos den åldrande delen av befolkningen. Utan historien kommer man garanterat att fatta fel beslut när man ska gå framåt, oavsett om det gäller geopolitik och säkerhet i Europa eller Uppsalas framtida utbyggnad. Bilderna och minnena finns kvar, av en stad som varit mer än en universitetsstad. Lukterna är borta och det är väl kanske lika bra.