Det är nyttigt att då och då se sig själv som man framstår inför andra. Inte minst i världspolitiken, där det annars brukar vara lätt att intala sig att alla läser läget likadant.
Ukrainakriget är ett sådant tillfälle. Här i Europa är samstämmigheten total. Här syns blågula flaggor på balkonger och Facebookprofiler, här skrivs sanktionslistor och skickas pansarskott.
Men hur ser det ut i resten av världen?
Att kalla engagemanget mer måttligt vore en underdrift. Tag Mellanöstern som exempel.
En mätning som nyligen genomfördes i flera arabiska länder av opinionsinstitutet Yougov och den saudiska dagstidningen Arab News visade att stödet för Ukraina och Ryssland var både jämnt fördelat och lågt: 18 respektive 16 procent. Gemene man, 66 procent, ville inte ta ställning överhuvudtaget.
När det handlade om hur den egna regeringen borde agera var siffrorna ännu tydligare. Mycket få ansåg att hemlandet borde stödja vare sig Ryssland eller Ukraina. En stor majoritet föreskrev istället allmänna medlingsinsatser (53 procent) eller yrkade på en neutral inställning (38 procent).
Det finns undantag, men de flesta av Mellanösterns regeringar är precis så försiktiga. Man har pliktskyldigt mumlat några ord, men undviker hårda eller kontroversiella ställningstaganden. Några arabiska sanktioner mot Ryssland har det inte varit tal om.
Detta kan verka stötande för en svensk eller europeisk betraktare. Hur kan Mellanösterns invånare vägra ta ställning i detta folkrättsligt solklara fall? Hur kan de ignorera Ukrainas modiga försvarskamp? Har man inget hjärta?
Det har man säkert. Men Mellanöstern har också det rysk-ukrainska kriget på visst avstånd, och när avståndet stiger sjunker intresset för att sätta egna intressen på spel. Det borde inte vara svårt för oss att begripa, eftersom vi är likadana själva.
Krig i Europa hör inte längre till vanligheterna, och därför är vi också ovana vid att våra konflikter betraktas utifrån. Det är dock det som nu sker. De svarande i den arabiska opinionsundersökningen intar samma avvaktande hållning som vi själva har inför konflikter i Asien och Afrika, må det sedan gälla Jemenkriget eller striderna i Sudan.
Man beklagar blodsutgjutelsen och somliga medborgare envisas med att skaffa sig en uppfattning, men mycket få vill att den egna regeringen ska ge sig in i hetluften. Betraktat från Bagdad, Muscat eller Tunis är vårt europeiska krig en tragedi i "långtbortistan" – säkert viktig och förmodligen upprörande, men definitivt någon annans problem.