När statsminister Stefan Löfven meddelade att han tackar för sig så började röra på sig i den politiska debatten inom S. Hur nära mitten bör en ny ledare stå? Bör skatterna öka? Men det vore tragiskt om diskussionen inom S, och rent allmänt inför nästa väl, hamnade i det gamla hjulspåret om att vara för eller mot högre skatter. Det vore till och med vilseledande.
Den som inte har en genomtänkt idé som visar hur vi bättre ska ta hand om de skatter som redan betalas in kan inte bygga ett bättre samhälle genom att ytterligare öka skattetrycket. Det bevisas av att Sverige har ett högt skattetryck och är ett av världens rikaste länder, samtidigt som vi har en sjukvård med orimligt långa väntetider, en äldreomsorg som inte tillräckligt bra tar hand om de som behöver stöd mest, och vi har elever som lär sig mycket lite historia eller tillräckligt i naturvetenskapliga ämnen.
Och det bevisas av att vi har ett samhälle där en tilltagande kriminalitet underminerar rättsstatens fundament. Vi använder för mycket av skattemedlen på fel sätt.
Organisationsforskaren Mats Alvesson har vigt sitt liv åt att åt att visa hur omfattande resurser slösas bort i den svenska förvaltningen. En viktig faktor är att dagens utvärderingar behandlar mest sådant som lätt kan mätas men som missar mycket av det som egentligen är viktigt. Därför blir så många organisationsreformer, ledningsmöten, och strömmen av strategidokument inte bara verkningslösa. De kan leda till mer slöseri.
Det Alvesson pekar ut som problem illustreras av den externa konsulten Anna Ekströms rapport som skrevs för Göteborgs stad som ställer frågan ”Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad”. Det handlar om problem i förvaltningen som få vågar tala högt om. Många allvarliga problem beror på att kriminella grupper i utsatta områden utövar utpressning mot tjänstemän som är ansvariga för till exempel för försörjningsstöd och boendefrågor.
Självfallet kan inte välfärden fördelas rättvist under dagens förutsättningar. Problemen har funnits länge och förekommer sannolikt även i andra delar av landet. Först nu säger någon något offentligt om det som alltför länge har sopats under mattan av en tystnadskultur.
Det Ekström och Alvesson säger är viktigt. Men alltför många politiker bemöter deras budskap genom att inte säga någonting alls om hur svåra problem ska lösas. Det tycks vara enklare att i stället prata om skattetrycket. Således har Ekström även rent allmänt rätt i sin slutsats. Det finns inte en tystnadskultur. Det finns flera.