Det är inte alltför djärvt att påstå att det pågår ett paradigmskifte i Uppsalas stadsplanering. De gamla mönstren från tiden då bilen blev var mans egendom har hållit sig kvar länge, men håller på att försvinna. Fördelarna med bil är uppenbara: man tar bilen närhelst man önskar det. Man kan bestämma vart man ska åka och när. Särskilt i pandemitid har bilens betydelse ökat av smittoskäl. Nackdelarna är kanske inte lika uppenbara, men bilen belastar hushållets inkomster avsevärt, tar plats i stadsrummet – och är en fara för miljön.
Miljömedvetna politiker och stadsplanerare försöker förändra transportmönstren, och i översikts- och trafikplanerna de senaste decennierna har man försökt placera bilen på jumboplats i prioriteringarna – men än så länge inte lyckats.
Knuten i paradigmskiftet är ett av vår tids stora dilemman, för att inte säga konflikt: skillnaden mellan å ena sidan politikens insikter om att biltrafiken innebär stor miljöbelastning, att den medför brister i trafiksäkerheten och att byggnormerna fördyrar bostadsbyggandet, och å den andra sidan en majoritet av de bilägande Uppsalabornas behov av bekväma kommunikationer. Konflikten gör att politiken försöker gå två steg framåt, medan Uppsalaborna stretar emot och tar minst ett steg bakåt.
Som två steg framåt kan man se det betänkande som den statliga utredningen Stärkt planering för en hållbar utveckling (SOU 2021:23) lämnade nyligen. I den är avsikten att plocka ned biltrafiken från sin dominerande plats i stadsplaneringen. Det är inte bara bilen som ska ha betydelse när det gäller att bestämma bostadens tillgänglighet, utan också gående, cyklister och kollektivresenärer. Rent konkret sker det genom att parkeringsnormen i Plan- och bygglagen justeras nedåt.
Än så länge har få reagerat på utredningsförslaget. KAK, Kungliga automobilklubben, har protesterat, men i övrigt har det varit tyst. Opinionen kanske låtsas som om den inte hört, eller också behöver budskapet tränga in. Hur som helst är den utveckling som tecknas i den nämnda utredningen ofrånkomlig. I en växande stad av Uppsalas storlek går det inte längre att sätta bilen främst.
Men – ska bilismen delvis ersättas, måste kollektivtrafiken byggas ut och göras mer lättåtkomlig och bekväm. Det betyder ett tätare trafiknät med kortare avstånd mellan hållplatser – och spårväg på sträckorna med stort resandeunderlag.