Det finns kanske ingen del av världen där USA:s presidentval spelar större roll än i Mellanöstern, där supermakten är insyltad i flera konflikter och ständigt vinglar på gränsen till ytterligare ett eller ett par krig.
Intressant nog står just detta val mellan två uttalade skeptiker till USA:s många interventioner i Mellanöstern.
Donald Trump – vars coronadiagnos nu gör valutgången ännu osäkrare – har länge ondgjort sig över att Mellanöstern slukar amerikanska skattepengar, men hans faktiska politik leder inte nödvändigtvis USA ut ur regionen.
Grundproblemet är att Trump regelmässigt fattar beslut utan samordning med USA:s allierade och över huvudet på den egna regeringen, vars tjänstemän ofta tycker tvärtom. Presidentens utspel brukar därför snabbt köra fast i byråkratin och filas ner till oigenkännlighet. Således har Trump nu misslyckats med tre (!) försök att hämta hem USA:s trupper från Syrien, landet han avfärdat som bara “sand och död”.
Trumps motvilja mot USA:s inblandning i Mellanöstern undermineras dessutom av att han, främst av valtaktiska skäl, driver rakt motsatt linje gentemot Israel och Iran. Hans beslut att lämna Obamas kärnteknologiavtal med Iran utlöste en kaskad av kriser. Ännu rörigare blev det efter mordet på den iranske spionchefen Qassem Suleimani – USA tvingades då skicka fler trupper till regionen.
Trumps särpräglade mix av improvisation och hårda tag har dock lett till vissa framgångar, senast när Förenade arabemiraten och Bahrain erkände Israel. Demokraterna himlar irriterat med ögonen, men skulle förstås ha jublat om det hade varit Joe Biden som stod värd för ceremonierna.
Biden är i somt Trumps motpol: en erfaren, i grunden traditionell amerikansk utrikespolitiker. Samtidigt delar han Trumps irritation över USA:s överinvestering i Mellanöstern, och som vicepresident 2009–2017 argumenterade han mot såväl USA:s intervention i Libyen som djupare inblandning i Syrienkriget.
Nu säger han sig vilja bevara små truppstyrkor i Syrien, Irak och Afghanistan, men med snävt fokus på stabilisering och kontraterror. Genom att återupprätta Iranavtalet vill han skapa regional avspänning och utrymme för långsiktiga truppreträtter.
Om det låter sig göras, det återstår väl att se.
Den viktigaste skillnaden mellan Biden och Trump gäller dock inte någon sakfråga, utan snarare inställningen till hur politik ska bedrivas. Biden lovar att läsa sina briefingrapporter varje morgon, lyssna till experterna och respektera ingångna avtal och allianser.
Vardagsmat, kan man tycka – men en smärre revolution efter fyra år med Donald Trump.