När president Recep Tayyip Erdoğan från AKP har lett landet i två decennier, och nu utmanas av sekulära nationalistiska CHP:s Kemal Kiliçdaroglu med tillhörande koalition, vågar få förutspå ett resultat i dagens turkiska president- och parlamentsval. Än mindre vad som sedan kan hända. Kommer Erdoğan att acceptera en eventuell valförlust?
Kiliçdaroglu har i valrörelsen anklagat Erdoğan för att populistiskt piska upp hat och svepande terrorstämpla kurder. Han har även berättat om sin alevitiska bakgrund. Om det är en genuin kritik mot hatet som kommer hålla över tid, eller mest en taktik för att få minoriteternas röster, återstår som så mycket i turkisk politik att se.
Ledningen för det prokurdiska partiet HDP har på senare år fängslats och partiet hotas av förbud, och deras sympatisörer är minst sagt besvikna på Erdoğan.
Presidentens anhängare ser honom som den store ledaren – "baba", pappa – som förbättrat situationen för ekonomiskt svagare grupper och för sitt folk. Motståndarna ser en ledare som med odemokratiska metoder klamrat sig fast vid makten, som fjärmar sig från väst och som ger sig på minoriteter, jämställdhet och hbtq-personer.
Häromdagen visade Erdoğan till och med en film som kopplar Kiliçdaroglu till PKK, en manipulerad film visade det sig snart. Många väljare borde vid det här laget ha tröttnat på den sortens fulspel.
Åtminstone bedöms Muharrem Inces, en av de fyra presidentkandidaterna, avhopp häromdagen kunna vara till fördel för Kiliçdaroglu.
De som för 20 år sedan såg en Erdoğan som verkade vilja föra landet närmare EU och byta ut hat mot minoriteter mot försoning, har det senaste decenniet sett det motsatta ske.
Som hanteringen av det taffliga kuppförsöket sommaren 2016. Efter det anklagades tiotusentals journalister, akademiker, lärare och andra statsanställda för terrorism. Men att Erdoğan inte var särskilt intresserad av demokrati kunde man notera tidigare än så. Våren 2013 spred polisens övervåld mot demonstranterna i Geziparken i Istanbul en chockvåg över västra Turkiet (i öst var det brutala våldet däremot alltför välbekant).
Redan 2013 uppmärksammades Turkiet också för att ha flest journalister i fängelse. I Sverige hördes dock ändå positiva tongångar om utvecklingen för landet, av politiker som dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) och, numera ledaren för Centerpartiet, Muharrem Demirok. I den svenska Natoprocessen har skönmålandet åter fått ett uppsving.
Nyligen, på pressfrihetens dag 3 maj, uppmärksammades det att allt fler journalister och oliktänkande har fängslats inför dagens val. Erik Halkjaer, fram till nyligen ordförande för Reportrar utan gränser, påpekade att Turkiet har sämre pressfrihet än Ryssland (SR, 3/5). Erdoğan har naturligtvis en fördel av att nästan all media är regeringstrogen, och att oppositionen därför har det svårare att få ut sina budskap.
Natomedlemskap för ett land i norr – İsveç, som lätt blandas ihop med Schweiz, İsviçre – har av förklarliga skäl inte engagerat som exempelvis priset på lök. Kiliçdaroglu säger sig som sagt vilja samarbeta mer med väst.
Turkiska medborgare i Sverige har i tidigare val gett ett svagt stöd för Erdoğan. Här har stödet för prokurdiska HDP, som Erdoğan dragit undan mattan för, varit ovanligt starkt.
Dagens val är ett val om för eller emot Erdoğan, vilket talar för att Kiliçdaroglu har en hyfsad chans.