Det var inte oväntat att det genast uppstod problem med majoritetsorganisationen på kommunfullmäktige i måndags. Ritningarna höll inte riktigt för verkligheten. Utvecklingspartiets (UP) Stefan Hanna fick inte den planerade stolen i kommunstyrelsen men kompenseras av en plats i arbetsutskottet. De gamla allianspartierna plus SD lyckades inte få med sig Hanna och hans UP och får vara kvar i opposition.
Att Uppsalapaketet med fyrspår, spårväg och 33 000 bostäder i södra staden skulle bli en snubbeltråd var lätt att räkna ut. Paketet som till största delen handlar om det framtida Uppsala var uppenbarligen långt från Uppsalabornas egen nära vardag i valrörelsen. Paketet antogs i kommunfullmäktige 2021 med majoritetsbeslut, 45 för och 35 mot. Mer förankrat var inte avtalet.
I majoritetsavtalet mellan de rödgröna och UP ligger nu en reträtt. Uppsalapaketet ska omförhandlas och det av oppositionen så förhatliga spårvägsbeslutet ska underställas folkomröstning.
Reträtten är problematisk på flera sätt. Avtal, och särskilt avtal med staten, ska helst hållas och ska de brytas eller omförhandlas ska skälen vara starka. Jag kan inte se att skälen är tillräckligt starka.
Framför allt är det inte säkert att staten önskar prioritera Uppsala när kommunen finner att det är dags för bostadsutbyggnad och miljövänlig kollektivtrafik. Däremot kan konjunkturnedgång och miljöfaktorer i stället äventyra avtalet så att det nödvändiga tillskottet till framtida bostadsförsörjning misslyckas.
Ett större problem är folkomröstning om spårväg eller inte. Folkomröstning i sig är ett dyrt sätt för kommunpolitiker att avhända sig ansvar och i det här fallet ett meningslöst slag i luften. Uppsala var en spårvägsstad under drygt 50 år. Många har fastnat för bilden av skramlande långsamma vagnar som stretar genom staden plus att spårvägsbyggande är fruktansvärt dyrt.
Att spårväg är ett modernt och långsiktigt kommunikationssystem som finns i många städer av Uppsalas motsvarighet ute i världen, tänker inte alla på. Investeringskostnaderna för spårväg är höga men på sikt ändå försvarbara. Valet mellan spårväg eller ett buss-system borde Uppsalapolitikerna själva kunna träffa – och därigenom använda pengarna till något bättre.
När Uppsalas expansion satte fart i mitten på 1900-talet fanns det ofta samsyn och samarbete över parti- och blockgränser i kommunfullmäktige. Hur skulle det vara om alla partier taggade ned lite och upphöjde ansvaret för kommunens framtid till gemensamt mål? Gör ett försök!