IS förstörde många tempel och lämningar under den korta tid man kontrollerade ett större landområde. Här i Palmyra i Syrien.
Man ska inte ropa hej förrän man är över ån, sägs det ju, men principen gäller oavsett vattendrag.
Ta Tigris och Eufrat – två av världens verkligt stora floder. Vid deras stränder i dagens Syrien och Irak har oräkneliga riken och imperier grundats, för att sedan vittra till aska, ett efter det andra. Att leva i sedimentlagren efter så många svunna civilisationer borde stämma till eftertanke bland lokalinvånarna, men ibland lägger historiens tyngd lite väl mycket tryck på det mänskliga omdömet.
En av förflutenhetens mindre läraktiga elever var irakiern Abu Bakr al-Baghdadi. För tio år sedan, i juni 2014, stod han i predikstolen i Mosul, en av de städer som sprungit ur flodkulturerna kring Tigris, och utropade sig till kalif över världens alla muslimer. Samma händelserika junimånad hade hans anhängare erövrat stora delar av Irak och Syrien. De kallade sig Islamiska staten, IS, och gjorde sig en huvudstad i Raqqa, vid Eufrat i Syrien. Plötsligt var de världens fiende nummer ett.
Hur mycket av en riktig stat IS var kan för all del diskuteras, men låt ingen säga att Abu Bakrs män inte gjorde sitt bästa: de hade flagga, ministerier och offentliga avrättningar, och de experimenterade efter bästa förmåga med myntprägling. Regeringsförklaringen var också klart mer ambitiös än de skattereformer som svenska statsråd yvs över: IS lovade krig mot hela den kända världen, erövring av Rom och Jerusalem och domedagens eld, pina och uppståndelse.
Ett årtionde senare tvingas man konstatera att inte heller islamistiska politiker håller vad de lovar. Nackdelen med att förklara krig mot hela den kända världen visade sig nämligen vara att IS sedan låg i krig med hela den kända världen, och det gick väl som förväntat.
IS tidigare ledare Abu Bakr al-Baghdadi dödades 2019.
IS krossades redan 2017 av amerikanska, irakiska, kurdiska, ryska, iranska, syriska med flera styrkor, och både Mosul och Raqqa vreds ur gruppens händer. Uppstädningsarbetet fortsatte in i 2019, då kalifen själv sändes till sin skapare, och bara mindre rester av IS fortlever sedan dess.
Det som återstår liknar nu mest gruppens gamla moderrörelse, al-Qaida: ett spretigt nätverk av terrorceller och smågerillor som gör sitt bästa för att märkas genom mord och massakrer, utan att förete minsta likhet med en stat, än mindre ett globalt kalifat.
Ja, vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Abu Bakr al-Baghdadi trodde sig ha utlöst en religiös tsunami, men åstadkom knappt en krusning på historiens yta. Och stilla flyter Tigris och Eufrat.