Buss 24 stannade aldrig i Fullerö. Själva orten var en backe upp och en backe ner på väg 290 mellan Storvreta och Gamla Uppsala. Det lyste i ett par stugor i skogsbrynet men det är rimligt att tänka sig att invånarna hade egen bil.
Med den nya motorvägen 2006 hamnade Fullerö i ett helt nytt läge. Avståndet till Uppsala och storflygplatsen Arlanda räknades i minuter. Här skulle tusentals, kanske tiotusentals, bo i framtiden. Det var goda ekonomiska tider och det skissades på enorma handelsområden. Samt en vikingapark, om någon minns den, 49 fotbollsplaner stor med gigantiska åkattraktioner. Planerna skrinlades definitivt så sent som 2015.
Det bidde en tumme, som så ofta med storvulna visioner om nya städer. Men en ganska bra sådan i området Fullerö hage. Lärdomarna från miljonprogrammen och risken för utsatthet var närvarande när Uppsala kommun presenterade ”ett helt nytt område med en fin mix av villor, bostadsrätter och hyresrätter strax söder om Storvreta”.
Allt man vill ha är lugn och ro, för sig och sin familj. Under 2000-talet har det blivit allt stökigare i områden som Gottsunda, Gränby, Stenhagen och Sävja. Bara i delar av dem förstås, men det har ändå passerat en gräns där man riskerar att bli inblandad, där ens barn har svårt att hitta tryggheten i skolan, på fritidsgården, i köpcentret eller ute i parkerna.
Polisen förde 2017 upp Gottsunda på listan av ”särskilt utsatta områden”. Signalen till politikerna ljöd allt starkare när skjutvåldet tog fart på allvar för cirka fem år sedan. I Uppsala inträffade 29 skjutningar 2019, mest i landet per capita. Politikerna sneglade på Danmark och lade repressiva förslag. Danskarnas tydlighet med sina ”getto-lagar” blev något av ett rättesnöre men det övergripande problemet var ändå segregationen. Hur ska den kunna brytas? Hur ska integrationen ta fart?
Den som flyttat till Fullerö hage från ett utsatt område har per definition brutit segregationen. Detsamma gäller den som hittat ett hus i Brillinge eller i Bäcklösa. Eller på Portalgatan eller i Sala backe för den delen. De senaste veckorna har utsattheten kommit i kapp, på grund av mer eller mindre tydliga band eller släktskap med nyckelpersoner i gängkriget.
Om inte ett fyramiljonersradhus är ett lugnt område, var hittar jag då ett sådant, frågar man sig i majoritetssamhället. Oron kan sprida sig av ett namn på en brevlåda, eller av vilka middagsgäster som kommer på besök två hus längre bort. Är vi utsatta nu? Den så ömma och rara tilliten skakas och riskerar att gå förlorad. Läget är ytterst allvarligt.
Känslan i höghusen i Gottsunda är kanske att ”det är så dags att reagera nu”. Nu ställer sig ministrar och höga polischefer upp och har krismöten och samlar kraft. Var det mer bekvämt när vi fanns i en inkapslad ”no go-zon” som man kunde ösa projektpengar på? När man kunde skruva upp ljudet på teven för att överrösta helikoptern och säga något om att det är förfärligt det som händer där borta. Vill man egentligen att vi ska flytta, att vi ska integreras i samhället?
Det är mörka visioner som målas upp här. Men det handlar faktiskt om hur 240 000 människor i Uppsala eller 10,5 miljoner i Sverige ska kunna leva tillsammans framöver. Det är bråttom, innan det som binder oss samman går förlorat och misstänksamheten tar över.
Den 25-åriga kvinnan i Fullerö och den jämngamla mannen i Sala backe hade inte gjort annat än att bosätta sig intill någon som i sin tur gjort något som alla efterfrågat – att bryta med segregationen och försöka leva som ett folk. I lugn och ro.