Geopolitiskt självskadebeteende eller befogad försiktighet? Åsikterna går isär, men ett resultat av USA:s och Europas politik mot Syrien är att landet nu återigen håller på att hamna i knät på Ryssland.
I tretton år slogs de syriska rebellerna mot Bashar al-Assads ryskstödda diktatur. I nio år slogs de också mot Ryssland, som intervenerade på Assads sida 2015. Men ända sedan Assads fall har rebelledarna – en grupp hårdföra islamister under ledning av Ahmed al-Sharaa – tvingats vårda relationerna med sina gamla ärkefiender i Moskva.
Det främsta skälet är ekonomiskt. Syrien står på ruinens brant och Sharaas styre riskerar att börja vittra sönder redan innan det fått fäste, med förnyat kaos, våld och flyktingströmmar som troligaste resultat.
Ett särskilt problem är energiförsörjningen. Före krigsutbrottet 2011 klarade sig Syrien på egen olje- och gasproduktion, men sen gick det snabbt utför. Inom några år var man beroende av iranska oljeleveranser på kredit. En livlig smugglingsverksamhet sköt fart, för att kringgå USA:s sanktioner mot både Iran och Syrien.
Allt drar ju energi i ett modernt land: belysning, värme, vattenpumpar, varu- och persontransporter, näringsliv och byggande. Utan en fungerande ekonomi blir det heller inga inkomster till den nya staten, som desperat söker medel för att sysselsätta tiotusentals kringdrivande ex-rebeller.
Iransk gratisolja är förstås inte att tänka på efter Assads fall, men hittills har inte en droppe levererats från USA, Europa eller de arabiska gulfstaterna. Några av de senare vill gärna bidra och vissa steg har tagits, men allt fördröjs av oron inför de västliga sanktionerna. De har nämligen aldrig hävts efter Assads fall, även om vissa restriktioner tillfälligtvis satts på paus.
Och då återstår bara Ryssland. Flera ryska oljetankrar har redan seglat från Svarta havet till Syrien sedan Assads fall, och på så vis hindrat landet från att helt klappa ihop.
Vad Ryssland får ut av att hjälpa sina gamla fiender? Nya vänner, förstås.
En av vinsterna kan oljekaptenerna se redan när de närmar sig Syrien: den ryska marinbasen i Tartous. Strax intill finns en flygbas, och ryska soldater hittas även på andra ställen i landet, trots att det snart gått ett halvår sedan de förlorade kriget.
För några månader sedan såg det ut som om den ryska militären skulle kastas ut ur Syrien, men så verkar inte längre bli fallet. Sharaas regim har helt enkelt inte råd att tacka nej till Moskvas utsträckta hand, så länge västländernas motbud är liktydigt med ekonomisk undergång.