Dramatiken kring Eurovision i Malmö gav ekon av 1970-talet, när apolitiska hitmakare och överpolitiska proggare älskade att hata varandra. ”Schlagerkriget”, som det kallas i en sevärd SVT-dokumentär.
Försommarens stora musikaliska begivenhet var förstås inte schlagern, utan Taylor Swift. Den briljanta singer-songwritern hade krossat startfältet i varenda Eurovision sedan Abba 1974. Taylor är allt annat än politisk, med sina introverta texter om brustna hjärtan. Men följarna är så hängivna att swifties blivit en maktfaktor, inte minst i det amerikanska valet där Joe Biden ligger illa till. Swift kan vara hans sista hopp, om hon kommer ut mot Trump.
Europa har också en het sommar framför sig, men musik och politik är skilda världar. Även om proggrörelsen var komiskt intolerant kan man sakna engagemanget. Popen har producerat försvinnande få verk med politiskt och historiskt djup. Kanske beror det på publikens efterfrågan, kanske på att låtskrivarna inte läser böcker. Men det finns lysande undantag från regeln:
”Viva la Vida” med Coldplay. Romare, missionärer, kungar och tiggare i en tidlös skiss av makt och korruption. Fyra minuter stråkar och gitarrer som fångar fyra millennier.
”War” med Sinéad O'Connor. När irländskan sjöng Bob Marleys antirasistiska kampsång på amerikansk teve – och rev påvens porträtt – blev hon utnämnd till världens mest inflytelserika kvinna av Time.
”Hurricane” med Bob Dylan. Där Sinéad O'Connor värjde sig mot popstämpeln och ville vara protestsångare gjorde His Bobness det omvända. Men effektivare protest än storyn om den svarte boxaren Rubin Carter är svår att tänka sig.
”Spanish Bombs” med The Clash. En rasande rekapitulering av spanska inbördeskriget. Fascismens motståndare fick tillräckligt mycket stöd för att fortsätta kriget men otillräckligt för att vinna. Tänk: Ukraina.
”Red Army Blues” med The Waterboys. Om kamrat Stalin och det stora fosterländska kriget mot nazisterna, ur den ryska soldatens perspektiv. Troligen inte Vladimir Putins favoritlåt.
“The Night They Drove Old Dixie Down” med The Band. Amerikanska inbördeskriget berättat ur en förlorande sydstatares synvinkel. Samma dramaturgiska trick som i den äldsta av antikens bevarade tragedier, Aischylos ”Perserna”.
De här låtarna har en sak gemensamt: empati och historisk förståelse. Det går att koka ner komplicerade mänskliga erfarenheter i en trallvänlig refräng, om den poetiska viljan finns. Inget ont om kärlek. Men vem skriver sången om Ukraina, Sudan, Gaza, USA eller Europa sommaren 2024?