Socialdemokraterna låter med jämna mellanrum informera väljarna om att en borgerlig regering som tar aktivt stöd av Sverigedemokraterna, “ett brunblått samarbete”, vore ett hot mot den svenska demokratin. Huruvida påståendet kommer ur en genuin oro för att svensk demokrati faktiskt är i fara vid ett regeringsskifte, eller om det är ett retoriskt grepp främst motiverat av en rädsla för att förlora makten är en fråga jag lämnar därhän. Men oaktat motivet till påståendet finns det trots allt ett visst fog för att vara orolig för det fallet att vi får ett politiskt styre som vill nedmontera demokratin och liberala institutioner.
I ett av seminarierna på den första terminen vid Uppsala universitets juristprogram får studenterna i uppgift att “stresstesta” hur den svenska grundlagen står sig mot försök att nedmontera demokratiska institutioner. Resultatet är nedslående. Trots att det krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande val för att ändra själva grundlagen är det möjligt att göra omfattande försämringar redan under en och samma mandatperiod.
Exempelvis är det regeringen självständigt som tillsätter domare i högsta domstolen, utan att det behöver gå i-genom riksdagen. Därtill finns ingen begränsning för hur många domare som får sitta i domstolen. Även om regeringen inte kan avskeda domare, kan man den teoretiskt sett tillsätta hur många nya, förmodat regeringslojala, domare som helst, och därmed sätta all ditintills enhetlig rättstillämpning ur spel. Är ett lagförslag de facto grundlagsvidrigt? Tja, då sitter ju regeringens marionetter i domstolen och dömer att det minsann inte alls är grundlagsvidrigt.
Skarp antikorruptionslagstiftning är något Sverige också saknar, och något vi återkommande får internationell kritik för. Till exempel finns inget regelverk som tvingar politiker att rapportera vilka lobbyister de har möten med, och dessutom finns inga karantänsregler för dem som precis slutat som politiker på hög nivå, mot att direkt ta befattningar som politiska konsulter i näringslivet. Sådant behövs väl inte i Sverige, eftersom vi litar på varandra här och inte har någon korruption, är väl tanken.
Även det att det endast krävs enkel, och dessutom bara en relativ, majoritet i riksdagen två gånger för att ändra grundlagen som säkerställer individuella rättigheter utgör ett i internationell jämförelse mycket svagt skydd. Internationellt sett är standarden att det åtminstone krävs kvalificerade majoriteter i parlamentet för att ändra grundlagen.
Konflikten mellan folksuveränitet och lagstyre är ständigt närvarande i alla beslut som rör grundlagen. Socialdemokraternas linje har alltid varit att folkets omedelbara vilja inte annat än i undantagsfall ska inskränkas genom skrivningar om rättigheter. Olof Palme motsatte sig på sin tid att Sverige skulle göra Europakonventionen till svensk lag. Denna konvention, som idag är ett av de viktigaste instrumenten för mänskliga rättigheters livskraft i svensk rättsordning, avfärdades som juridisk “lekstuga”.
Att inte ha institutioner som begränsar de sittande politikernas makt i avsevärd mån är signifikant för länder som inte haft många upprepade regeringsskiften. Ett parti som har prenumererat på regeringsmakten, såsom Socialdemokraterna, har ju inget behov att begränsa sin egen makt.
En svensk despot som monterar ned demokratin känns avlägset. Men titta bara på USA där Donald Trump tog makten. Dekret på dekret som stred med konstitutionellt fastslagna rättigheter kunde domstolarna undanvärja. Det får sägas vara tur att Donald Trump inte var regeringschef i Sverige.