Ett av de första beslut Magdalena Andersson fattade som nybliven statsminister var att flytta regeringens krisledningsenhet tillbaka till regeringskansliet, underställd henne själv. Det var ett bra beslut och betyder två saker. Dels att hon har sett hur den svenska ansvarsmodellen med sina ”stuprörsbegränsade” befogenheter fördröjer insatser i början av en kris, det vill säga när de kan avgöra resultatet. Dels att hon säkert har förstått att statsministerns roll blir tydligare och är beredd att axla detta ansvar.
Tsunamikommissionens åtgärdsförslag var väsentligen resultatet av utredaren Per Molanders stora insats. Men flera andra utredningar har pekat på svagheter i vår krishantering utan att leda till åtgärder. Politiker värjer sig mot att fatta operativa beslut. Skulden för tillkortakommanden bör helst hamna någon annanstans.
Det vore naturligt om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ges rollen som nationell räddningsledare med vidsträckta befogenheter. Men MSB är enbart en planerande och rådgivande myndighet. Varken valet av dess chefer eller verksamhet har syftat till att skapa kraften att leda insatser över stora områden. Överbefälhavaren (ÖB) däremot, disponerar personella och materiella resurser med hög beredskap. Men ÖB bör inte föra befäl över civila resurser, knappast ens om vi angrips av en yttre fiende.
Regeringen borde därför utse en nationell räddningsledare, som vid behov ges direktivrätt gentemot MSB och ÖB samt till de kommuner, regioner och myndigheter som en effektiv krisledning kan påkalla. Denna nationella räddningsledare bör lyda direkt under statsministern och knytas till regeringens krisledningsenhet. En mindre stab bör stå till dennes förfogande inom ett dygn och vid behov kunna verka från skyddade platser med både samband och transportmedel. MSB bör ansvara för dess organisation och beredskap.
Den som utses bör ha ett gott anseende i samhället och djupa kunskaper om regeringens och riksdagens handlingsmöjligheter. Ingvar Carlsson hade efter sin avgång kunnat vara en sådan person, liksom Thorbjörn Fälldin. Problemet med att utse en nationell räddningsledare är att denna i bästa fall inte alls behövs under vår livstid. De lagar som krävs för att kunna verka i inledningsskedet av en kris kan därför urvattnas och på olika sätt undergrävas av myndigheter som ser sig hotade.
Fördelen är dock klar. En nationell räddningsledare blir en stark pådrivare, om hans uppdrag tillåter, och en inkarnation av vår krisberedskap. Den som annars, vilket vi vet, alltid misshandlas i myndigheternas budgetar och planering.